MALMÖ - TOKYO T.O.R.

Blandad kompott i Rosengård

2012-01-26T08:45:00.005+01:00

MKB har nu offentliggjort de inlämnade förslagen i tävlingen om ett nytt höghus i Rosengård - Törnrosen Tower. Efter prekvalificering valdes i höstas fyra arkitektkontor ut: Neutelings Riedjik, Behnisch, Lundgaard & Tranberg samt Edouard Francois (se tidigare inlägg här på bloggen.) Mest intressant tycker jag att Culture Casbah är (bilden ovan) - en kollageartad struktur ämnad att bryta ner områdets storskalighet.

000920

446677

Rosentown använder sig också av kollaget som metod, dock med ett klumpigare resultat. Enligt förslagets beskrivning har man tagit fasta på i Malmö vanligt förekommande arkitektoniska element såsom tegel och korsvirke (!) Som grädde på moset tänker man sig att byggnadens fyra nedre våningar skall bestå av en rekonstruerad Butterickshörna (huset på hörnet Södergatan/Baltzarsgatan som Skanska rev, men lovade att återuppföra) - en ironisk smalbensspark måhända?

Som referens visar jag även det förslag som Jaenecke arkitekter gjorde innan det beslutades att tävling skulle hållas. Enligt projektledare Anne Rosell kommer tävlingsförslagen att ställas ut, dock är tid och plats för detta ej beslutade ännu. Här kan du ladda ner förslagen som pdf:er - gör det, det är en mycket intressant tävlingsuppgift!

Fika, nu även i Japan

2011-11-18T16:26:00.005+01:00

Har tidigare skrivit om den stora fascination för Sverige som finns i Japan, kanske främst svensk design och konsthantverk: Signe Persson-Melin, Marianne Westman, Ingegerd Råman, Hertha Bengtsson och Lisa Larsson, Åsa Jungnelius, Lena Bergström, Stig Lindberg med flera med flera. Även svensk livsstil i största allmänhet tycks intressera och ibland tar det sig lite märkliga uttryck, som i det här kaféet som ligger i ett underjordiskt köpcentrum i Osaka: Nördkaffe. Bara namnet i sig gör ju att det börjar rycka lite i skrattmusklerna... Går man sedan lite närmre upptäcker man att detta är ett tämligen ambitiöst försök att bygga upp ett litet mini-Sverige djupt här nere i underjorden: skandinaviskt blont, mycket växter och en hel del IKEA-möbler och lampor. Kronan på verket är den vägghängda TV:n som visar bastubadande svenskar som givetvis sitter i en faluröd liten stuga och så småningom slänger sig i en äktsvensk liten insjö - observera mannen i fåtöljen som tycktes helt uppslukad av skådespelet.

På en vägg finns ovanstående programförklaring, som kanske säger mer om Japan och japaner än om Sverige och svenskar. Tack och lov tycks det som att kaféets namn närmast är att betrakta som ett olycksfall i arbetet - på japanska skrivs det som ノードカフェ, det vill säga Nordkaffe. Se intressant blogginlägg om detta här.

Akupunktur, fungerar även på städer?

2011-10-14T13:03:00.009+02:00

MKB har utlyst en arkitekttävling om ett höghus innehållande bostäder och lokaler i Rosengård - Törnrosen Tower. Gäsp, tänkte jag först; ännu ett fantasilöst skyskrapeprojekt á la Turning Torso; ännu ett objekt slumpmässigt placerat för att lysa upp stadsbyggnadsmörkret som en fyr i natten - är det verkligen det vi behöver i Malmö? Tog mig ändå tid att läsa igenom tävlingsprogrammet, och, tro det eller ej, detta visar sig vara ett mycket ambitiöst projekt. I botten ligger en analys av hela stadsdelen, utförd av legendariska Gehl Architects i Köpenhamn; denna tävling är alltså en del i ett omfattande omvandlingsarbete. En strategisk om- och tillbyggnad av bostadshus till bokaler - Bennets bazaar - har redan genomförts med gott resultat.

De tävlandes uppgift är inte endast att rita ett landmärke, de skall även gestalta ett nytt torg och två lägre byggnadsvolymer - allt på den invid Rosengårdsstråket mycket strategiskt placerade tomten. Rosengårdsstråket är cykelvägen som sträcker sig från Möllevångstorget längs Ystadsgatan och vidare in genom södra Rosengård. Fyra bärande principer skall beaktas: hållbarhet, mänsklig skala, variation och kantzoner. Även i övrigt ger tävlingsprogrammet omfattande och specifika instruktioner till de tävlande. Och det där med akupunktur då? Jo, i programmets inledning talas det om urban akupunktur: "urbana landmärken, vilka fungerar som akupunktur i utvecklingen av stadens nätverk, ger karaktär åt stadsdelarna och skapar nya destinationer." Lite flummigt begrepp kanske, men jag tror det ligger mycket i själva stadsbyggnadsanalysen; rätt projekt på rätt plats kan få stor positiv inverkan på hela staden.

Förutom själva tomten anges även ett "studieområde" som de tävlande skall förhålla sig till. Inom detta område finns läget för den nya station som planeras att byggas vid kontinentalbanan.

Tomten är idag ett kaotiskt lapptäcke av parkeringsplatser, gata och oanvändbara grönytor med en mycket diffus rumslighet - det finns alltså goda förutsättningar till förbättring. Urvalet av tävlande föregicks av en prekvalificering och de fyra utvalda lagen är:

- Neutelings Riedjik Architecten, Nederländerna, Kontur Arkitektkontur, Mandaworks, Hosper

- Behnisch Architekten och Schlaich, Bergermann und Partner, Tyskland

- Lundgaard & Tranberg Arkitekter, Svend Kirkegaard, Danmark, ÅF och Structor

- Edouard Francois, Frankrike

Såhär vid första anblick tycker jag Neutelings Riedjiks lag och Edouard Francois verkar mest intressanta - både Behnisch och Lundgaard & Tranberg står för en mer objektsbaserad och ointressant form av arkitektur. Men det återstår ju att se vad de kan leverera! Tävlingsbidragen skall lämnas in i mitten av december och kommer då sannolikt att ställas ut (hoppas jag).

Egentligen borde man väl inte bli så förvånad över ambitionsnivån i denna tävling, MKB har ju mer och mer utvecklats till en fastighetsägare som vill betydligt mer än att bara bygga och förvalta bostäder, men detta känns utan tvekan som deras mest seriösa satsning hittills. Det skall bli mycket spännande att följa detta projekts vidare utveckling! Jag kan för övrigt verkligen rekommendera den intresserade att läsa tävlingsprogrammet som ger en väldigt spännande och aktuell bild av dagsaktuella tankar kring stadsplanering.

Behagligt liv i Nakameguro

2011-10-11T10:49:00.006+02:00

Reste i slutet av maj till Tokyo igen. Bodde på ett enkelt men trevligt litet hotell i Nakameguro som ligger i sydväst, inte långt ifrån Shibuya. Genom området går livliga huvudgatan Yamate dori med massor av trevliga restauranger.

Parallellt med Yamate Dori, endast ett kvarter bort, rinner floden Meguro gawa kantad av körsbärsträd. Här är fridfullt och träden kastar en behaglig skugga.

Längs floden ligger bostäder, butiker och restauranger.

Vy in på en liten bakgård.

Japan är känt för att vara ett säkert land, men här vid floden hittar vi faktiskt skyltar som varnar för väskryckare - ひったくり(hittakuri).

Fridfullt, som sagt...

Entré till en restaurang nere vid floden.

Vy från floden upp mot Yamate dori.

Ett ovanligt färgstarkt hus för att vara i Japan, där annars känslan är att 99% av alla hus är vita, beige, bruna eller svarta...

Yamate dori vid Nakameguro tunnelbanestation.

Först en drink och sen kanske en liten tatuering?

Ekologisk mat är stort även i Tokyo; den här restaurangen, Mother Esta, ligger vid Meguro gawa och serverar mat som är en blandning av japanskt och västerländskt - här åt vi en mycket god lördagslunch i lugn och avslappnad miljö.

Utsikten från vårt hotellrum - där nere på hörnet ligger en mycket trevlig och god hamburgerrestaurang, Golden Brown.

Visa MALMÖ - TOKYO T.O.R. på en större karta

テニスコーツ - Tenniscoats på Far i hatten

2011-10-08T20:13:00.011+02:00

"Gitarr, sång, melodica och en massa andra instrument och småplock ingår - men om något står ut så är det känslan för det spontana, det improviserade, det sköra. Den fantastiska känslan av att musiken händer här och nu, det lekfulla - och kanske framförallt just det, allt är lek. Även vuxna leker. Du har rätt att leka med." Så beskrivs japanska duon Tenniscoats av arrangören till den konsert som bandet gör nu på måndag (10/10) här i Malmö. Lokalen är Far i hatten, Folkets Park. Gruppen, som består av Saya och Takashi Ueno, är i Sverige för att spela in en skiva för Häpna, skivbolaget som bland annat ger ut Anna Järvinen. Provlyssna på Spotify eller titta på fina videon nedan - en "take away show" filmad invid Yamanotelinjens järnvägsspår i Ebisu, Tokyo.

Norra Sorgenfri rules!

2011-05-16T21:31:00.005+02:00

Nappade igår på Jörgen Anderssons (mannen till vänster på bilden ovan) fina erbjudande om vårvandring på Norra Sorgenfri. Jörgen är hjärnan bakom bloggen Norra Sorgenfri nu, och guidar ibland nyfikna läsare på sitt revir. Allt som allt 13 förväntansfulla själar mötte upp i hörnet Industrigatan och Östra Farmvägen för en timslång tur. Vi började med att gå tvärs över gatan och in i det kvarter där räknemaskinstillverkaren Addo huserade när det begav sig - en blandad och väldigt organiskt framväxt bebyggelsemassa väcker här mitt intresse; en tredimensionell berättelse om en industris framväxt och fall.

Via den gamla korvskinnsfabriken Tripasin letar vi oss vidare söderut längs Östra Farmvägen och passerar detta gamla färgeri och kemtvätt där man nu bygger om och till för ett särskolegymnasium - hoppas den vackra och karaktärsfulla skylten får vara kvar!

Efter drygt två års bloggande om området har Jörgen en mycket imponerande kunskap och inlevelse i området som han med liv och lust förmedlar till sina åhörare. Man blir tagen, nyfiken och road omvartannat. Frågor och kommentarer från oss turdeltagare vävs in i framförandet och det hela utvecklar sig efterhand mer och mer till ett samtal, en diskussion - en mycket stimulerande sådan!

Efter en stunds botaniserande på "Stäppen" pausar vi på Galleri högt ovanför uppför brandtrappan (byggnaden till vänster på bilden). I förgrunden syns en hembyggd skateboardanläggning, som vid vårt besök var flitigt använd. Observera även galleriets uteservering: taket där det dinglas med benen!

Här syns skateboardanläggningen i fågelperspektiv uppe från uteserveringen - Stäppens grönska och Nobelvägen i bakgrunden.

I galleriets bakre rum hittar vi finfina Kafé lilla sorg, ett mobilt fik som i avvaktan på permanenta lokaler är just mobilt och turnerande. Goda kakor av klassiskt snitt serveras till kaffet och det går även att få en soppa med bröd för den lite hungrigare. Själv tar jag en chokladboll och en hallongrotta som båda är mycket delikata.

Även den andliga spisen har man tänkt på, obskyr vinyl snurrar i ett behagligt tempo. Vibesliraren Cal Tjader var definitivt ett nytt namn för mig.

Sammanfattningsvis en både sinnlig och poetisk upplevelse - och poetisk ambitioner finns nog, det visar väl den fina skylten, om inte annat.

Galleriets nuvarande utställare heter Robert Alnestedt, en utställning som pågår till och med den 21 maj. Målningarna såg intressanta ut, men den soliga uteserveringen och bakverken lockade för stunden mera - jag hoppas jag hinner tillbaks för en grundligare titt!

Efter en god stunds fikande och småpratande avslutas vårvandringen med en runda på gamla bussgaragets kvarter och det pikanta konstaterandet att på den plats där man fordom avrättade människor bedrivs idag en betydligt med livsbejakande verksamhet - förskolan Zenith, en hyfsat positiv utveckling, skulle man kunna säga.

Mah Nà Mah Nà!

2011-05-01T10:16:00.011+02:00

Världen är förunderlig ändå. Läser i gårdagens Sydsvenskan om den svenska kortfilmen Tune for Two som just nu har stora framgångar världen över på både filmfestivaler och internet. I filmen förekommer den italienska låten Mah Nà Mah Nà, för de flesta mest känd i Mupparnas version. Blir sugen på att höra låten (ett kärt minne från barndomen!) och söker efter den på Spotify. Hittar originalversionen av Piero Umiliani från 1968, lyssnar och fascineras av det faktum att albumtiteln är Svezia - inferno e paradiso (Sverige - himmel och helvete)... Vad är nu detta!? Efter lite googlande visar det sig att albumet är filmmusik från filmen med samma namn, en delvis fejkad dukumentär om Sverige med avsikten att skandalisera och exploatera det moderna svenska samhället. Så här skriver Fredrik Strage i en artikel på dn.se:

"Luigi Scatini avskydde inte nödvändigtvis Sverige, men genom att hävda att socialism, sexualupplysning och kvinnlig frigörelse var styggelser kunde man få massor av lättklädda scener att passera den italienska filmcensuren utan klipp. De nakenbadande blondinerna skulle inte behaga den italienska publiken utan fungera som avskräckande exempel. Sällan har en mer negativ berättarröst hörts i en dokumentär. Redan i inledningen – över vackra flygbilder av Stockholm – förklaras att de svenska barnen är friska men övergivna, kvinnorna frigjorda men olyckliga och pensionärerna ensamma. En glad seniorgympa kommenteras med ett lakoniskt: 'Något ska man ju göra i väntan på döden.'" Härliga tider det måste varit, slutet av 60-talet - så mycket frigörelse på så kort tid!

Börjar också så sakterliga inse hur mycket den tiden påverkat omvärldens bild av Sverige; kommer att tänka på en kommentar jag fick på en bar i Tokyo för två år sedan: "Ah, you're from Sweden - free sex!" Mannen som uttalade den var en japansk man i 50-årsåldern som satt med sin fru vid bordet bredvid mig och min flickvän. "Free sex" tänkte jag, vad menar han? Gratis sex?! Senare förklarade min flickvän att hon ofta fått höra denna fördom som innebär ungefär att i Sverige har alla sex med alla, när som helst och hur som helst utan några som helst hämningar och hänsynstaganden till eventuella fruar, män, flickvänner eller pojkvänner... djup suck! Till saken hör ju också att man i Japan förmodligen är betydligt mer frigjorda än vad vi är på det området! (enligt min begränsade erfarenhet - kanske även det bara en fördom!). På något sätt känns det alltså nästan symboliskt att Piero Umilianis trallvänliga låt från denna film nu återvänder till Sverige! Som en självklar avslutning på detta inlägg följer nu Mah Nà, Mah Nà i tre versioner. Först originalet från Svezia - inferno e paradiso, där den ackompanjerar en tämligen oskyldig bastuscen, sedan följer Mupparnas version och sist Tune for Two.

Japansk ångest

2011-03-18T21:02:00.007+01:00

Norwegian wood är en film av Tran Anh Hung baserad på boken med samma namn av den japanske författaren Haruki Murakami. Det är också en sång av The Beatles; börja med att skrolla ner en bit och klicka på play.

Jag skall inte ge mig in på att försöka recensera filmen, endast rekommendera - dock kan jag avslöja att starka teman i filmen är ångest, sorg och kärlek. Den är långsam och mycket vackert filmad, dessutom, som en extra clou, dyker Haruomi Hosono och Yukihiro Takahashi från Yellow Magic Orchestra upp i charmiga biroller.

Det har varit mycket japansk ångest denna veckan - jordbävning, tsunami, kärnkraftskatastrof - ruggigt, chockerande och sorgligt. Om du vill hjälpa till kan du ge ett bidrag till japanska Röda Korset.

Still keeping it simple!

2010-05-27T18:15:00.007+02:00

På YouTube finns nu en intervju med Ryue Nishizawa - gjord i samband med den i förra inlägget omnämnda marknadsdagen. Kolla in den!

"Keep it simple!"

2010-04-15T18:45:00.004+02:00

Arkitekten Ryue Nishizawa från SANAA var i Malmö idag för att föreläsa på en av plåtbranschen arrangerad "marknadsdag". Moderator Mark Isitt började med att intervjua herr Nishizawa - något som utvecklade sig till en ganska underhållande språk- och kulturkrock där intervjuoffret alltmer framstod som en lätt förvirrad men mycket charmig skolpojke; inga stjärnposer; inget hokus-pokus, endast raka och okomplicerade svar på intervjuarens frågor. Allt SANAA och Nishizawa gör är ju inte fantastisk arkitektur, men i sina bästa stunder så bärs den upp av just denna enkla och självklara attityd - lite naivt men mycket poetiskt! (Återigen slår det mig hur traditionell modern japansk arkitektur ofta är - den tillfälliga karaktären, transparansen, den ickeestetiska gestaltningen - fascinerande!) Intervjuns avslutande fråga var: What's your motto? svaret var: Keep it simple!

På den övre bilden syns Ryue Nishizawa tillsammans med sin partner Kazuyo Sejima. Bilden nedan visar Hus A - ett bostadshus för en konstnär i Tokyo.

Stacey - allas vår livscoach

2010-04-11T19:33:00.006+02:00

Var på Teater 23 igår för att se fina enaktsrockoperan När Sven blev lämnad ensam av Stina Sturesson och Martin Karlqvist. På scen står Stina och Martin själva; Martin spelar gitarr, sköter det förinspelade kompet samt ett visst sidekickeri; Stina spelar samtliga roller och skiftar karaktär genom snabba klädbyten direkt på scenen. Handlingens inledning och ram står livscoachen Stacey för, sedan följer en sorts stafett där samtliga rollfigurer presenterar sig själva i ord och sång - Sven, Anita, Ken, Kristina, Johanna, Siv... Det är gripande, det är roligt, det är vemodigt - typ som livet självt! Håll ögonen öppna och passa på att se denna högkvalitativa lågbudgetuppsättning när tillfälle ges! (Och Stina, hur stavar Stacey egentligen sitt namn? med ey eller bara y? det är viktigt, jag måste få veta!)

Leker stekare i Båstad

2010-04-03T16:17:00.002+02:00

Solen skiner och staden vimlar av valutarusiga danskar. Är här för
att fira Påsk med familjen. Passar på att testa det relativt nybyggda
Kallbadhuset - litet men fint med en schysst utsikt över bukten och
fräsch sälta i böljan. Ren och fin, lagom uppvärmd, släntrar jag
bort till Hotell Skansens grytliknande uteservering. Här ligger solen
på på ett underbart sätt och jag slår mig ner i en soffa för
säsongens första utomhusöl - det känns dejligt! Skål och Glad
Påsk, kära läsare!

Rätt så low-tech

2010-03-30T21:36:00.006+02:00

Som kontrast till gårdagens mycket moderna arkitekturinlägg vill jag idag tipsa om ytterligare ett intressant avsnitt i serien Banbrytande arkitektur: Sugimotos hus i Kyoto. I de för serien så typiska långsamma kameraåkningarna skildras här ett ovanligt stort men mycket traditionellt japanskt hus, ursprungligen byggt 1743. Se denna film och jämför sedan med Mediatektet i Sendai; det finns förvånansvärt stora likheter!

Här ovan syns en plan över huset inklusive trädgård och ett stort antal förrådsbyggnader. Läs mer om huset på familjen Sugimotos hemsida.

Hi-tech med liv och lust

2010-03-29T17:38:00.003+02:00

På SVT går just nu serien Banbrytande arkitektur - mycket ambitiöst och vackert filmade dokumentärer om ett antal arkitektoniska mästerverk. Torsdagens avsnitt handlade om Mediateket i Sendai, ritat av den japanske arkitekten Toyo Ito. Byggnaden är väldigt hi-tech i sitt uttryck, men visar sig i filmen vara betydligt mjukare och mänskligare än man kunnat tro. Om du inte redan sett den, kolla in den på SVT-Play - den ligger kvar där till och med 25/4.

Toyo Ito är väl annars mest känd för dom två ganska spektakulära affärsbyggnaderna Mikimoto och TOD's (båda i Tokyo).

Gratis resa till Tokyo! ;-)

2010-03-18T18:52:00.007+01:00

Måste bara tipsa om en finfin låt: Destination Tokyo med Nisennenmondai - slut ögonen, luta dig tillbaks och följ med på en låååååååååång resa! (Läs mer om Nisennenmondai i ett tidigare inlägg på denna blogg - här.)

K som i krigszon? Nej...

2010-03-09T19:10:00.008+01:00

Tillsammans bloggarkollegan Jörgen Andersson begav jag mig i söndags till Norra Sorgenfri. Tre av områdets konstinstitutioner har slagit sig samman i något man kallar KZON - Kulturzon Norra Sorgenfri - för att synliggöra konsten och konstnärerna - och hade öppet hus. Vi började på Cirkulationscentralen där danska konstnären Lise Nørholm ställde ut; mycket ord; mycket fragmentariskt.

En uttråkad och pratsam gallerivakt dök upp och pratade av sig en stund. Plötsligt började vi se konst överallt, eller var det bara en enkel undran mån tro?

Jörgen är på hemmaplan här - han har en blogg som är helt dedikerad till Norra Sorgenfri - dess historia, nutiden och framtiden. Så på vägen till nästa anhalt måste vi så klart kolla in om det kommit nån ny grafitti på det ensamma huset vid Industrigatan. Notera den snygga matchningen mellan cykeln och det orangea i målningen!

På Addo tittar vi först på en utställning med målningar av Jon Åkerlind och skulpturer av Torsten Hylander innan vi ger oss ut på upptäcksfärd i ateljéerna.

Mest intressant blir det när vi vågar oss ner i källaren till Etikett - en konstnärsdriven bunker med ateljéer och utställningsrum där tanken är att konst skall mötas med dramatik. Invigningsevenemanget hölls i januari i år under rubriken Oral afton. Ett av konstverken som visades då var Hanna Sjöstrands Ett socialt monument.

Verket står fortfarande kvar, ensamt i ett dunkelt rum upplyst endast av enkel ljusglob, den draperade plasten blänker vackert i mörkret och helhetsintrycket är en sorts humoristisk och lätt provocerande skönhet.

Avslutningsvis en påminnelse om vad som försiggick på Addo förr i världen - tillverkning av räknemaskiner. För annan vinkel av denna apparat och även denna dag, kolla in Norra Sorgenfri Nu.

Med melodica kan det inte gå fel!

2010-02-27T17:27:00.009+01:00

Londonkillen Alex M gör musik under namnet Alexander's Festival Hall; lite i skymundan har han sedan 2004 huvudsakligen via MySpace prånglat ut ett knippe fin-fina poppärlor. Mestadels ganska stillsamma saker där han kombinerar akustiska instrument som gitarr, cello, ståbas och melodica med sprakande men diskret electronica. Tidigare ingick han i likledes utsökta poptrion Baxendale som hade en klubbhit med låten I Built This City. På skivfronten har det hittills varit magert för AFH - hittills endast några låtar på diverse samlingsskivor. Men på hemsidan kan man lyssna på några demosar, bland annat nya låten Upturned, som Alex beskriver såhär: There was a point, marked clearly in one of my notebooks early on, where this song was going to be called “cover her upturned face in burning kisses – part III” … but saner and wiser heads prevailed. The story is still a story though – kind of a fairytale… inspired part by Murakami and part by Wodehouse.

Alexander's Festival Hall; lika delar hopp och underhållning för hopplösa romantiker - vad skulle kunna passa bättre en dag som denna när Malmö -Tokyo T.O.R. med stolthet firar sitt ettårsjubileum?

Kore wa ramen western da!*

2010-02-18T12:25:00.010+01:00

Ligger hemma i soffan med en dunderförkylning så det blir mycket tv och film. Igår fortsatte jag på temat ramen och tittade på Tampopo, en smått surrealistisk komedi av Juzo Itami från 1985. På affischen står det: "Detta är en ramenwestern!" (jfr spaghettiwestern...) men jag kommer snarare att tänka på Fellini och Buñuel - filmen är episodisk, bullrig, absurd, varm och, som sagt, surrealistisk. Ramhandlingen utgörs av en änka med ramenrestaurang som får hjälp att bli en bättre kock av bister lastbilschaufför. Kring denna vävs en oförutsägbar helhet med diverse biepisoder som alla har ett gemensamt tema, mat (och vad man kan göra med mat...).

Det är hela tiden fantastiskt underhållande, och dessutom väldigt lärorikt; förutom konsten att göra ramen får man även en demonstration av hur man gör en omuraisu (risomelett), nytt och spännande sätt att äta ostron samt en hel del kreativa matsextips! Kort sagt, se Tampopo!

The Ramen Girl

2010-02-15T21:33:00.007+01:00

The Ramen Girl är en intressant amerikansk film som utspelar sig i Tokyo. Brittany Murphy spelar Abby som har kommit för att bo med sin pojkvän, men han är inte så entusiastisk och försvinner snabbt iväg till Osaka på obestämd tid. Ensam, förtvivlad och allmänt vilse i tillvaron dras hon till den lokala ramenrestaurangen. En kväll efter ett besök där får hon en ingivelse; hon skall bli ramenkock! Med en kombination av envishet och tjurskallighet övertalar hon den buttre krögaren (Toshiyuki Nishida) att anställa henne som lärling.

Både filmens regissör och manusförfattare, Robert Allan Ackerman och Becca Topol, har bott och arbetat i Japan - och det märks; filmen ger, trots vissa romantiserade och förenklade drag, en god bild av en västerlännings möte med Japan: språkförbistring och känslan av total alienation kombinerat med fascinationen och nyfikenheten på det helt främmande. The Ramen Girl är en charmig och rörande film som dessutom ger en inblick och en anings, anings förståelse för det japanska - betyget blir fyra nudlar av fem möjliga ;-)

(Magdalena - tack för tipset!)

PS. Skrolla ner till inlägget om Tokyo Is My Garden för fin seriesekvens med ramenätande kvinna!

Skriet (från vildmarken?)

2009-12-26T13:57:00.003+01:00

Musiken är för mig alltid viktig, speciellt i svåra stunder. Idag lyser Skriet upp min tillvaro, med musik som är både vacker, ful och vemodig; oroande och smekande i samma andetag. I en artikel i tidningen Groove säger bandets sångare Isak Sundström såhär: - Jag borde säga något vackert om kärleken, suckar Isak, men faktum är ju att den kan kännas som ett jävla piskrapp. Känslan av kärlek kan vara ganska så nära det där kväljande skriet.

Sugen på att lära dig tusentals skrivtecken?

2009-09-06T20:55:00.005+02:00

För att skriva japanska används tre olika skriftspråk: Kanji, Hiragana och Katakana. Att lära sig Hiragana och Katakana är ganska överkomligt - bara ca 50 tecken vardera. Kanji däremot är betydligt värre, hur många det finns vet jag inte exakt, men en högutbildad japan behärskar uppemot 5000, följdaktligen har jag hittills inte funderat så där väldigt allvarligt på att verkligen lära mig Kanji... Men efter att ha läst seriealbumet Tokyo Is My Garden (som jag skrev om igår) börjar jag känna mig mera sugen. Huvudpersonen David nämner nämligen en fantastisk bok som hjälpt honom att lära sig (och dessutom komma ihåg!) 3500 tecken på bara några år! (Som jämförelse: japanska skolbarn lär sig 1945 tecken under sina första 12 år i skolan.) Jag blev nyfiken och började leta på nätet efter boken. Remembering the Kanji heter den och är skriven av James W. Heisig. Inlärningsmetoden bygger på att man skall skapa sig en liten historia till varje tecken (se exemplet ovan). Dessutom förenklar Heisig inlärningen genom att bara ange en betydelse för varje tecken (oftast finns det flera). Än mer udda är att han helt hoppar över frågan om uttal! Tanken är att man skall lära sig uttalet först efter att man lärt sig skriva och läsa! Än så länge har jag bara skumläst lite, men det verkar ju rimligt på något vis - skall man lära sig något komplicerat måste man först förenkla och sortera. Vi får väl se hur det går för mig, men nu känns tanken på att lära sig tusentals Kanji plötsligt både kul och spännande (och inte bara tröttsam och omöjlig...)! Läs mer om Remembering the Kanji här - där du även kan ladda ner ett utdrag ur boken.

Tokyo Is My Garden

2009-09-05T17:00:00.011+02:00

Frédéric Boilet är en fransk serietecknare som bor och arbetar i Tokyo. Hans serier är delvis självbiografiska och skildrar oftast livet som västerlänning i Japan - mötet med kulturen, språket, maten och människorna. En guldgruva för alla som verkligen vill lära känna Japan! Tokyo Is My Garden (med Benoît Peeters som medförfattare) kom ut 1997 och handlar om David Martin, en ung fransman som kommit till Tokyo som agent för en fransk konjakstillverkare. Försäljningen går dåligt och för att överleva har en ett andra jobb på Tsukij, den stora fiskmarknaden. I bokens början ser det mörkt ut för David. Han blir utslängd av sin flickvän och hans chef vill plötsligt komma på besök för "utvärdering" av lanseringsförsöket. David är rädd att förlora sitt jobb och därmed även sitt visa och därför bli tvungen att lämna Japan. Samtidigt träffar han Kimie och blir förälskad - pendlande mellan lycka och förtvivlan guidar David sin chef genom Tokyo... Boilet tecknar i en realistisk stil som är mycket attraktiv och handlingen är både spännande och intressant. Boken förhöjs dessutom ytterligare genom det japanska skriftspråkets konstanta närvaro - boken är tvåspråkig! Davids passion för kalligrafi och att lära sig skriva japanska spelar en viktig och fascinerande biroll. Så, gillar du serier - läs denna bok! Är du dessutom intresserad av Japan och att lära dig japanska - läs den om och om igen!

Finstämt men med rätt mycket ångest...

2009-07-31T13:36:00.007+02:00

Det är ju inte så ofta det visas japansk film på bio i Sverige, men just nu går det fina familjedramat Still walking (varför har man valt en engelsk titel?) av Hirokazu Kore-eda.

En het sommardag samlas en familj för att högtidlighålla äldste sonens dödsdag. Mycket är outtalat, och inte mycket blir sagt. Och det som faktiskt verkligen sägs har oftast sin egentliga mening dold mellan raderna. Mest talas det nog om maten som tillreds och äts - hmm, någon som käner igen sig från sin egen familj kanske...?

Se den för det fina spelet och den unika inblicken i japanskt familjeliv! Läs DN:s rescension här, och SVD:s här.

Tempura som den skall vara!

2009-07-31T13:07:00.004+02:00

På Ten-ichi i Ginza serveras Tokyos bästa tempura. Du sitter vid en bardisk och kocken lägger upp lagom stora munsbitar direkt ifrån den heta frityroljan - för det är ju mycket det som gör tempura: den skall vara ordentligt varm och frasig, med ett lagom tjockt lager tempurasmet... Mmmums! Ten-ichi är ett legendariskt ställe som funnits i över 70 år och serverat mängder med celebriteter - Bill Clinton med flera.

Fett ös på Hornstull Strand

2009-07-31T12:36:00.008+02:00

Igår kväll spelade japanska instrumentalgruppen Nisennenmondai på Hornstull Strand i Stockholm - det var en fantastisk upplevelse! Med ganska små medel bygger dom sakta upp ett helt sanslöst sväng - repetitivt, monotont, men hela tiden små förskjutningar i tempo och melodi som håller intresset uppe. Långa, långa låtar som så smått sätter publiken i trans. Rekommenderas!

Så här presenterar dom sig själva på sin hemsida: "We are 3 piece girls band from Tokyo Japan since 1999. Nisennenmondai means "computer bug problem of 2000 year". "Bijin records" are self label since 2006. "Bijin" means beautiful man and woman." Läs om konserten även på bloggen Sondera.

Ett litet paradis, helt enkelt

2009-07-30T13:26:00.005+02:00

Hakone är en naturskönt belägen liten bergssjö på bekvämt utflyktsavstånd från Tokyo. Bakom denna bedrägligt enkla fasad döljer sig ett litet pensionat vid namn Kinnotake, beläget i den lilla staden Hakone-Yumoto. Tag in här och bli grymt bortskämd: egen terass inklusive onsen; underskön utsikt över grönskande berg; delikat mat serveras på ditt rum (middag ingår).

Terassen med behagligt hett onsenbad i trä (utomhusdusch finns även). Bara detta gör ju stället värt pengarna! sällan har jag njutit så av ett bad! (det blev ganska många, kan jag avslöja...)

Efter det första badet dukades middagen upp i rummets lilla "matsalsdel" - en väldigt speciell känsla att sitta i sitt eget rum och bli serverad rätt efter rätt precis som på den bästa restaurang!

Första omgången bestod av tempura på svamp, lite sashimi, en bit krämig tofu samt ett litet glas fruktsake... mmm!

Vy från matsalsdelen genom sovrumsdelen ut över terassen och bergen i bakgrunden. Vi stannade bara en natt här, men det kändes som att man skulle kunnat stanna för evigt... Alltså: Saikou desu! (≈ créme de la créme!)

Det bästa av det bästa!

2009-07-30T12:48:00.008+02:00

Idag är det tre månader och tjugofem dagar sen jag lämnade Japan - det känns onekligen avlägset... Men en fördel med avstånd - både i tid och rum - är ju också just distansen! Det är ju inte bara saknad som infinner sig, utan även en klarare bild av vad jag faktiskt upplevt. Därför påbörjar jag idag en serie återblickar på det bästa av det bästa från mina Japanresor - eller som man säger på japanska: saikou desu! (uttal: ungefär sajkå dess!) Välkommen att botanisera!

Om du längtar till Japan...

2009-07-01T18:50:00.005+02:00

... och gillar skojig och innovativ reklam, kolla då in Uniqlos prisbelönta reklamkampanj för sina jackor; jag garanterar, du har aldrig sett så många jackor någonsin! eller japaner...

Tips hittat på Maria Ahlgrens fina Tokyoblogg: From Tokyo with love

Bottenlös brunn

2009-06-24T23:10:00.002+02:00

Kanske det blir lättare att hålla kontakt nu... (det är långt till Japan, suck!) Läs mer i Sydsvenskan.

På kollo

2009-06-21T22:20:00.002+02:00

Min son befinner sig på kollo just nu - vid en sjö i en skog i norra Skåne. Hälsade på honom igår. Myggbiten, men nöjd och avslappnad, tog han emot och visade runt bland stugorna. Jag förstår att han trivs.

På spaning efter konst i Wanås

2009-06-21T21:29:00.008+02:00

Det är inte alltid så lätt att veta vad som är konst, och vad som inte är konst, på Wanås.

På en av dessa tre bilder är det ganska uppenbart, på övriga två mera oklart (men minst en av dom avbildar faktiskt ett konstverk!).

Hursomhelst, det är alltid en upplevelse att vandra runt i den vackra naturen och upptäcka eller ovetandes gå förbi.

Så jag säger helt enkelt: "Välkommen till Wanås!"

Och följ med ut i skogen - det okända väntar...

Ibland blir det kusligt - som i Marianne Lindberg De Geers "Jag tänker på mig själv" - men var inte rädd, det är bara konst... (men skruva upp ljudet ordentligt och spetsa öronen!)

Dock, vackrast är ändå Hanne Tierneys gungor upphängda i ett träd - vackrast att använda; det är en fantstisk känsla att sakta glida fram och tillbaks under den ståtliga boken - "Love in the afternoon" - mmm, ja tack!

Två sorters konst i skön förening

2009-06-07T18:27:00.005+02:00

Brittiske konstnären David Shrigley har "dekorerat" en bowl i Malmös stolthet, Stapelbäddsparken. Det är fint, tycker jag - speciellt när man ser verket tillsammans med de som "brukar" det: skatearna. Som vanligt blandar han ord och bild; denna gång är det ganska direkta uppmaningar (riktade till åkarna?): "Be careful" och (tack och lov!) "Don't be careful". Kanske han riktar sig till oss alla... hursomhelst ett konstverk värt att uppleva på plats. Passa på nu - snart är det utslitet.

Fakta

2009-06-07T17:50:00.004+02:00

Tokyo: ca 12 miljoner invånare (svart markering)

Tokyoregionen: ca 35 miljoner invånare (röd markering)

Malmö: ca 285 000 invånare

Skåne: ca 1,2 miljoner invånare

Öresundsregionen (Skåne + Sjælland): ca 3,3 miljoner invånare

(observera att båda bilderna är i samma skala...)

En karta!

2009-05-30T16:12:00.005+02:00

Nu har jag skapat en karta i Google Maps där jag tänkte samla alla mina Tokyotips. Dom är inte så många ännu, men hugg in och håll till godo!

Visa MALMÖ - TOKYO T.O.R. på en större karta

Bruno Mathssons glashus i Kosta

2009-05-28T21:42:00.006+02:00

1955 ritade Bruno Mathsson dessa fem radhus i Kosta. De var avsedda som tjänstebostäder för anställda vid glasbruket. Av okänd anledning fick husen förfalla under lång tid, men är nu sedan några år restaurerade till i princip originalskick. Ett av husen är visningshus och är möblerat med möbler ritade av Bruno Mathsson. Var där i lördags för att ta en titt, men tyvärr var guiden ledig... så jag kom aldrig in i huset... Men det var ändå en fin upplevelse att se denna bedrägligt enkla arkitektur och jag kommer snart att åka tillbaks för att få uppleva även insidan! (Ytterligare info om visningar finns på Kosta glascenters hemsida.)

Schyst betong i grönaste grönska

2009-05-25T22:22:00.008+02:00

I torsdags åkte jag till Kivik Art Centre, Sune Nordgrens senaste projekt. På en underbart vacker plats strax utanför samhället ligger centrat med sin lilla, men utsökta samling av "betongpaviljonger". Dels är det norska arkitektkontoret Snøhetta i samarbete med fotografen Tom Sandberg och dels är det engelske arkitekten David Chipperfield i samarbete med konstnären Antony Gormley.

13 juni är det vernissage för årets nyheter: skulpturer av Julian Opie och Runa Islam. Dessutom kommer en riktig designklassiker att visas: plasthuset Venturo, ritat 1971 av den finske arkitekten Matti Suuronen.

Jarvis är tillbaks!

2009-05-14T20:54:00.002+02:00

Ständigt visuelle Jarvis Cocker är tillbaks med en ny skiva - 18 maj släpps hans andra soloalbum, Further Complications. I väntan på det kan man njuta av denna fina lilla film och försmakslåten Angela. Nog märks det allt att han är en gammal konst- och filmskolestudent...

Äntligen händer det något med Stortorget!

2009-05-05T21:41:00.002+02:00

Torg och andra offentliga platser finns det inte så gott om i Tokyo - det gör det däremot i Malmö. Gustav Adolfs torg, Lilla torg, Drottningtorget, Möllevångstorget, S:t Knuts torg för att bara nämna några av dom finaste. Stortorget däremot har sedan länge varit ett sorgebarn; nästa halva ytan upptas av en trist parkering och resten känns mest som en stenöken. Men nu skall det bli ändring: en arkitekttävling har hållits och idag presenterades det vinnande förslaget som utförts av Land Arkitektur AB, Urban Design, Marjamaa Arkitekter och Node Ljusdesign. Förslaget presenteras på Sydsvenskans hemsida och har redan fått 75 kommentarer!

Självklart är det minst sagt blandad nivå på kommentarerna, men det är intressant att läsa dom. Bland annat framstår vikten av en god presentation för att göra arkitektur begriplig; det vinnande teamet har valt att göra en ganska sober och färglös presentation vilket gör att det är lätt att missa de kvaliteter som faktiskt finns i förslaget. Det finns också ett antal konstruktiva idéer i kommentarerna. Intressantast av dessa är tanken att man skulle uppföra en byggnad på torget. Och detta tål att tänkas på! Stortorget är ett väldigt stort torg, vilket är väldigt fint på många sätt, men också gör det svårt att fylla det med det liv som idag saknas där. Vad gäller det vinnande förslaget så känner jag spontant att jag skulle vilja göra en ganska banal men effektfull komplettering: lägg till en rad plataner även på torgets östra sida för att på så sätt åter sluta "trädramen" - detta skulle ge mer grönska, tydligare rumsligheter och mänskligare skala.

Så här ser Stortorget ut idag - det kan bara bli bättre!

Klein Dytham Architecture möter Acrylic

2009-05-02T11:21:00.006+02:00

Läser i The Japan Times om framgångsrika arkitektkontoret Klein Dytham i Tokyo. På Gallery Ma i Roppongidistriktet pågår just nu en retrospektiv utställning för att fira partnerskapets 20-årsjubileum. Så här beskriver skribenten samarbetets start i Tokyo: "Within three weeks of stepping off the plane at Narita, 26-year-old Astrid Klein and 24-year-old Mark Dytham found themselves holed up in an Ikebukuro love hotel, using hastily acquired T-squares to draw up plans for a hair salon in Ginza — one of the most expensive strips of real estate in the world." Uppdraget fick dom på rekomendation från japanske arkitekten Toyo Ito, som dom sedan jobbade för i två år innan dom startade eget.

Ett av kontorets finaste och mest intressanta projekt är "Billboard Building" i Moto-Azabu. På en mycket liten tomt (ca 20 m2) ritade och uppförde man i egen regi denna byggnad år 2005. Huset innehåller en affärslokal i två våningar med minimala bakutrymmen som hyrs av smyckebutiken Acrylic. Läget är väl närmast att betrakta som en bakgata, så det var en ren slump att jag hittade stället när jag förra våren kom vandrande genom området.

Kände dock genast igen huset från någon arkitekturtidskrift jag läst och stannade en lång stund för att studera byggnaden och dess innehåll. Fick också en trevlig pratstund med "Mrs Acrylic" själv - Masako Ban. Det visade sig att hon från början tänkt bli arkitekt, men efterhand tyckt att "arkitektur är för svårt" och då slagit in på grafisk design och sedermera smyckedesign. Och detta med stor framgång - hennes alster säljs bland annat på MoMA Design Store i New York. 2007 fick hon Wallpapers "Best Design Award" för "Best Jewellery".

Att drömma sig bort

2009-04-30T22:13:00.003+02:00

Botaniserar i bildarkivet ikväll och hittade det här fotot från mars 2005; en påminnelse om att drömmen om Japan funnits länge - långt innan jag träffade Miwako. Vi har pratat om det ibland, Miwako och jag: hur började det? vad var det som fick mig att bli intresserad av Japan egentligen? Men jag kommer inte ens ihåg när det började. Var det när jag hörde min första skiva med Yellow Magic Orchestra någon gång i början av 80-talet? Var det när jag såg en Kurosawafilm för första gången? Jag vet inte.

Sia Aoyama Building, igen...

2009-04-25T10:09:00.004+02:00

För ett tag sen skrev jag kritiskt om detta hus - har nu av en engagerad läsare uppmärksammats på den fina interiören; och, ja, käre "Anonym", du har helt rätt, det finns jättefina rum innanför denna inte helt lyckade fasad!

För att fortsätta på den mer kritiska banan: jag tror att Jun Aokis poetiska och subtila stil fungerar bättre i mer småskaliga projekt som till exempel Louis Vuittons butikshus i Ginza (se bilder här!)

Men visst är det ett förföriskt bygge, speciellt när det avbildas i en så här fin nattbild!

Vad är det för skillnad egentligen?

2009-04-23T22:06:00.004+02:00

Nu har jag varit hemma i Malmö i 18 dagar och undrar lite om vad det är för skillnad egentligen - i Malmö är det torsdag - i Tokyo är det fredag... Är det något mer? kan ibland vara svårt att sätta fingret på skillnader, men några saker har jag upplevt väldigt starkt:

1. Jag förstår vad (nästan) alla säger här! (det är skönt, kände mig lite isolerad ibland i Tokyo...)

2. Människor pratar mycket högre här! (ganska jobbigt... speciellt eftersom jag förstår (nästan) allt dom säger...)

3. Antalet aggressiva människor är betydligt större här! (uppenbarligen mycket trist!)

Japansk modernism

2009-04-13T12:22:00.004+02:00

En bit ut från centrala Tokyo ligger ett mycket fint museum: Edo-Tokyo Open Air Architectural Museum. I en stor park har man samlat diverse gamla hus från Tokyo, allt ifrån bondgårdar och loftbodar till barer och polisstationer. Åldern på byggnaderna varierar från ca 60 - 300 år, så det är stor spännvidd på arkitekturen. Det förmodligen yngsta huset ritades av Kunio Maekawa mitt under andra världskriget. Med brist på byggmaterial och stränga regler för hur stora bostadshus fick vara ritade han detta mycket behagliga hus till sig själv.

Planen är saklig, men skapar med enkla medel vackra och spännande rum. Kunio Maekawa var utbildad i Japan och jobbade under några år på trettiotalet för Le Corbusier, hans mest kända byggnad är förmodligen Bunka Kaikan (Metropolitan Festival Hall) i Uenoparken i Tokyo.

Hanami på tu man hand

2009-04-13T11:55:00.004+02:00

Sakuran kulminerade förra helgen och redan på torsdagen var det full fest på många ställen, som till exempel här i Musashi Koganei.

Där hittade jag även detta söta par som placerat sig mycket strategiskt lite avsides från folkmassorna och rakt under den lägst hängande grenen - mycket romantiskt!

Det finns ju sakura i Malmö också...

2009-04-13T11:26:00.002+02:00

Har nu varit hemma i Malmö en dryg vecka och Tokyo känns både väldigt nära och oändligt långt borta. Och hur ser framtiden ut för den här bloggen? Jo, jag tänker mig att jag skall fortsätta! Exakt hur vet jag inte, men fortsätta skall jag! Idag blir det i alla fall lite uppföljning av sådant jag inte hann skriva om när jag var i Tokyo.

Alla är inte dumma i Malmö

2009-04-08T15:13:00.003+02:00

Läs Sydsvenskans uppföljning av rånet mot Hideki Kaji här. Kanske en klen tröst att få en medalj, men ändå en fin gest (som i och för sig kanske borde kommit tidigare med tanke på hur länge han häckat här i Malmö, säkert sisådär 15 år nu). Pigga upp dig ännu mer genom att lyssna på hans fina instrumentala låt Made in Sweden.

Chic på Blue Note

2009-04-07T08:26:00.003+02:00

Vi var och såg Chic på Blue Note i fredags. Endast Nile Rodgers återstår av original-medlemmarna, så jag kände mig lite skeptisk... Men det var bra! Det svängde! Och Mr Rodgers himself visade sig vara en söt och trevlig liten farbror som gjorde allt för att publiken skulle trivas, och det gjorde den; ett från början lite stelt sällskap kom ganska snart på fötter och dansade lycklig diskodans. Dessutom bjöds på ett mycket underhållande inslag i form av en gitarristtävling - hugade gitarrister i publiken fick komma upp på scen och spela Nile Rodgers riff i låten Le Freak. Några var duktiga, några var unga och kaxiga, andra bara lagom fulla... Skojigast att se, och bäst i mitt tycke, var en man i 50-årsåldern med typisk "salary man" look (diskret kostym, vit skjorta och slips). Lätt berusad slängde han av sig kavajen och släppte loss i ett charmigt och nonchalant sväng. Återstår bara en sak att tillägga: Freak out!

Hemma igen! (på gott och ont)

2009-04-07T07:42:00.005+02:00

Flyget hem försenades av Nordkoreas raketuppskjutning - raketens bana gick rakt över Japan, så vi fick vänta i nästan en timme innan vi kunde lyfta... Men sedan gick allt bra och från Kastrup kunde jag ta Öresundståget till ett härligt vårsoligt Malmö. Sorgligt att lämna Japan, men skönt att komma hem till sin egen säng. Sov länge och vaknade till följande rubrik i Sydsvenskan: Misshandlad popstjärna mår bra - sverigevännen Hideki Kaji rånades och misshandlades i Kroksbäck häromdagen... En härlig påminnelse om att allt inte bara är sol och ljus i Sverige. Händelsen kommenteras uppriktigt upprört och lite härligt naivt av Maria Ahlgren på bloggen From Tokyo With Love: "Hur kan man ha hjärta att råna någon som är instängd i en ananas? Och en JAPAN! Man rånar inte en japan - det gör man bara inte! En japan skulle aldrig råna en svensk på besök i Japan. Så välkomnar man inte en besökare!"

Läs mer även här: Ananasutklädd artist slogs ner och rånades - Sydsvenskan 2009.04.04

Nu

2009-04-05T05:08:00.001+02:00

väntar flygplanet här utanför på att ta mig till Malmö igen. Vad mer kan jag säga?

Blågult i Japan

2009-04-01T04:15:00.008+02:00

Intresset för Sverige och svensk design är stort i Japan, men ändå upphör jag inte att förvånas; senaste Elle Deco är ett specialnummer i princip helt ägnat åt Sverige och svenska formgivare. Och då inte i största allmänhet sådär, utan väldigt specifikt inriktat på "swedish craftswomen" som Signe Persson-Melin, Marianne Westman, Ingegerd Råman, Hertha Bengtsson och Lisa Larsson. Även yngre förmågor som Åsa Jungnelius och Lena Bergström uppmärksammas. Speciellt Lisa Larsson tycks vara oerhört populär i Japan, något som DN uppmärksammade i en intressant artikel häromdagen - Japanska drömmar om Sverige.

Tulpanfrossa

2009-03-30T15:43:00.002+02:00

I väntan på sakura kan man njuta av dessa tulpaner som i nästan oanständiga mängder prunkar vid Tokyo International Forum i Ginza.

Sakurafebern stiger

2009-03-30T07:20:00.012+02:00

Dag för dag närmar sig sakura - körsbärsträdsblomningen. På radion spelas bitterljuva poplåtar där ordet sakura förekommer i stor frekvens. Det ligger förväntan i luften. Och snart är det dags; en del träd är redan helt utslagna och i genomsnitt kanske 25% av blommorna - så inom några dagar borde alla ha slagit ut i full blom! Men allt beror ju på vädret - blir det varmt och soligt eller kallt och mulet? Jag förmodar att en del av charmen med sakura är just det oförutsägbara; något som alla längtar efter men ingen vet exakt när det kommer. Den svenska motsvarigheten skulle kanske kunna vara sommaren... Stötte idag på en pågående reklamfotografering vid Megurofloden. Framför det vackert utslagna körsbärsträdet poserade denna modell i matchande ljusrosa kläder.

Det är kallt här

2009-03-28T16:06:00.000+01:00

Yamanakako ligger på 982 meters höjd över havet, så det är betydligt kallare här än i Tokyo. Idag snöade det till och med... Så vi ägnar oss mest åt aktiviteter som innefattar någon form av värme: badar på onsen, lagar mat, fikar och försöker elda i den öppna spisen (men veden är fuktig). Just nu när jag skriver detta ligger jag på golvet och njuter av den sköna golvvärmen...

Weekend i skuggan av Fuji-san

2009-03-27T06:10:00.000+01:00

Sitter nu på bussen på väg till Yamanakako, en liten sjö vid Fujis fot. Där skall vi spendera helgen i en liten stuga vi har hyrt. Redan nu tornar berget upp sig på ett mycket imponerande vis...

Mitt favorithus...

2009-03-25T15:54:00.002+01:00

... här i Fudomae ligger så väl inbäddat i grönska att man knappt ser det - en anarkistisk oas i en annars ganska grönskefattig och nästan för välordnad stadsdel.

Sia Aoyama Building

2009-03-25T15:44:00.003+01:00

Ett kontorshus i Aoyama, ritat av Jun Aoki. Fasaden är av målad stålplåt. Fin fönstersättning, men som helhet ganska trist.

En ganska svår tomt

2009-03-25T15:07:00.002+01:00

En triangel med ungefärligen dessa mått: 5 x 15 x 15. Huset rymmer en butik för ryggsäckar mm i två våningar. Den övre våningen nås från en yttre trappa.

Om du får hemlängtan i Tokyo...

2009-03-25T14:34:00.002+01:00

...så kan du titta in på fashionabla köpcentrat Omotesando Hills. Här ligger butiken Scandinavian Design House, full av härliga gamla teakmöbler och andra godbitar ur den skandinaviska designfloran. Man får onekligen en lite annorlunda syn på dessa klassiker när man ser dem i den här inramningen; grannaffärerna är av typen Dolce & Gabbana och Yves Saint Laurent.

Street fashion (?)

2009-03-25T14:19:00.002+01:00

På Omote-Sando igår fick jag syn på denna man. Eller, rättare sagt, jag tror att det var en man av dom håriga benen att döma. Och, ja, visst är det något visst med päls!

Mera kaffe...

2009-03-24T09:20:00.004+01:00

Regnet öste ner i söndags och vi tog skydd på Chum, kombinerat cafe och affär. Också detta ställe ligger i vad som förefaller ha varit någon slags verkstad tidigare och har bevarat mycket av den industriella charmen.

Stämningen är mycket "cool" och vid grannbordet diskuterar tre kvinnor upplägg för en reklamfilm som dom jobbar med. Men det är också väldigt mysigt och ombonat på något vis.

På övre våningen finns en affär som säljer hantverk av varierat slag: kläder, keramik, vykort, smycken etc.

En kaffe i Meguro

2009-03-24T08:38:00.006+01:00

I fredags var det vårdagjämning, en dag som trevligt nog är helgdag i Japan - Miwako var ledig från jobbet och vi vandrade ut i ett dagen till ära vårsoligt Tokyo. Efter pastalunch och lite botaniserande på en bokhandel gick vi till Lubero, ett kombinerat cafe och galleri i Meguro.

Lokalen förefaller tidigare ha inrymt en verkstad eller något liknande i är endast punktvis ombyggd. Inredningen är en charmig och smakfull blandning av mest gammalt och lite nytt - helhetskänslan påminner lite om fina gamla Retro på Ängelholmsgatan i Malmö (originalinredningen!).

Säg hej till Aji

2009-03-19T04:16:00.004+01:00

Det här är Aji. För inte så länge sedan simmade han ovetandes om sitt kommande öde i ett akvarium. Aji är en fisk av sorten aji, och råkade vara "dagens fisk" på en izakaya här i Fudomae. Aji är gott, och priset var bra, så vi beställde "dagens fisk". En stund senare kom han - elegant upplagd på ett fat. Så långt var allt ok, men vad som var lite oväntat och chockerande var följande: Aji levde fortfarande... kocken hade fileat fisken utan att först döda den... Detta är något jag tidigare bara sett på TV, och knappast något jag längtat efter att prova... "Vad skall jag göra?" tänkte jag, "Detta är ju faktiskt lite obehagligt..." Efter viss tvekan och en del diskussioner kring huruvida fiskar känner smärta etcetera beslutade jag mig ändå för att "ta seden dit jag kommit" och högg in på den lilla godbiten. Och, ja, det smakade utsökt - garanterat den färskaste fisk jag någonsin ätit, hmm... Men, jag undrar lite vad Djurens vänner säger om detta... och om Aji sade "Aj!"...

När man är i Kyoto är det nära till Nara...

2009-03-18T05:10:00.004+01:00

Japan har haft många huvudstäder genom åren (när en ny kejsare tillträdde valde han ofta att byta huvudstad). Nara var den första huvudstaden (grundades år 710) och ligger 50 minuters tågresa söder om Kyoto. Detta är alltså verkligen en plats med anor, bland annat finns här världens största träbyggnad, Todaijitemplet, som rymmer en 16 m hög Buddhastaty i brons.

Och tröttnar man på tempel kan man roa sig med att studera tama rådjur som strövar omkring i delar av stan. Dom är väldigt tama och helt orädda för människor - och dom är många! Överallt står dom och hänger i väntan på att bli matade av turisterna... vilket liv!

Vi avslutade besöket i Nara med middag som bestod av den lokala specialiteten nabe - en soppa bestående av mjölk, kyckling, purjolök och lite andra grönsaker. Den var mycket god, men det bästa med denna soppa var nog att vi fick laga den själva! Vi fick in råvarorna i små korgar och kunde sedan lägga ner dessa i mjölken som kokade i små lerkärl värmda av små "bunsenbrännare" - mycket trevligt pyssel!

Rävarnas bröllop

2009-03-18T04:55:00.004+01:00

Det pågick en "ljusfestival" i Kyoto, med lyktupplysta gränder och allmän folkfest. Vi hamnade i en extra påtaglig trängsel när vi passerade förberedelserna inför "Rävarnas bröllop" - i en vagn kom en kvinna med rävmask på väg till "sitt" bröllop. (Räven är en betydelsefull figur i shinto.)

Lök i långa banor!

2009-03-18T04:26:00.014+01:00

Första middagen i Kyoto åt vi på en restaurang specialiserad på lök! Utanför låg dessa frestande upplagda tillsammans med andra vårprimörer som bambuskott och bönor.

Det mesta var mycket enkelt tillagat - endast hastigt grillat på en träkolsgrill. Vi åt lök, purjolök, bönor, bergspotatis, tofu och en gryta bestående av kokind och potatis. Allt var fantastiskt gott...

Som tillbehör fick vi en trälåda fylld till brädden med... ja, just det: purjolök!

Nu är vi ombord!

2009-03-17T01:11:00.006+01:00

Ölen är urdrucken, lunchlådan länsad. Jag lutar mig tillbaks och njuter av utsikten - tåget stryker nära, nära förbi Fuji-san!

Fotnot: Nej, det tog inte fem dagar att komma ombord på tåget! inlägget skickades redan i torsdags, men genom ett tekniskt missöde hamnade det fel... Sumimasen! (ursäkta)

Med snabbtåg rakt in i dåtiden

2009-03-12T01:31:00.004+01:00

Idag åker vi till Kyoto för några dagars botaniserande i det förflutna. Vidare rapporter följer, missa inte den spännande fortsättningen (!)

Fuji-san i fjärran!

2009-03-11T09:27:00.002+01:00

Klara vinterdagar kan man se Fuji-san från Miwakos balkong - ungefär som att ha havsutsikt i Sverige, skulle jag tro... Ser inte mycket ut för världen på en bild, men i verkligheten är det faktiskt en upplevelse - det känns nära, och man förstår storleken.

Lite Paris i Tokyo

2009-03-11T09:12:00.003+01:00

På National Museum of Western Art i Tokyo visas just nu konst utlånad av Louvren - en massa Rembrandt å sånt... Givetvis säljer man också "franska" kakor i en "fransk" vagn... Fin och populär utställning som jag fick köa för att komma in på (och sedan köa framför varje av de mest kända verken, pust!) Museet är för övrigt ritat av Le corbusier.

Öl och vatten i stora mängder!

2009-03-09T09:02:00.004+01:00

I söndags hade vi en riktigt slapp dag; först sov vi till lunch, sen åkte vi till ett onsen i Asakusa, därefter, ordentligt uppmjukade och renare än någonsin, gick vi vidare till Kamiya Bar - ett legendariskt ställe som invigdes redan 1880. Trångt, bullrigt och mycket avslappnad och trevlig stämning - som en blandning av österrikiskt kafe, japansk izakaya ("pub") och Katzs Delicatessen i New York... Vi delade bord med ett japanskt par som tyckte det var "suteki" (ungefär: "jättefint") att se oss tillsammans. Sen bjöd dom på barens specialitet, "Denki bran" ("Electric brandy"), och skålade och önskade oss lycka till! Det var fint!

Här är det ålagille varje dag

2009-03-09T08:33:00.008+01:00

I fredags gick vi ut i hällande regn för att äta lunch på den lokala ålrestaurangen - Yatsumeya Nishimura, på svenska: "Nishimuras åtta ögon". Redan innan vi når fram möts vi av frestande dofter; i gatuplan är lokalen helt öppen och grilloset sprids ut över gatan.

Ålen här är mycket god, speciellt shirayaki (vit grillad) - au naturelle, helt enkelt! Äts med bara lite salt och wasabi som tillbehör (och ris såklart!).

Det visar sig att det pågår en tv-inspelning i restaurangen, så på nära håll kan vi studera hur en kabukiskådespelare intervjuas om sin favoritålrestaurang! ganska skoj!

Här pågår intervjun för fullt - det är mannen i skinnjacka som är kabukiskådespelaren (tydligen en halvkändis här i Japan.

Sista lunchen i Sverige råkar vara på Restaurang Asien...

2009-03-04T12:33:00.002+01:00

En freudiansk "slip"? (usch, jag har glömt vad det heter på svenska!) Eller "som av en händelse"? Gott är det, hur som helst!

(Ännu) ett land i kris

2009-03-04T08:54:00.003+01:00

Läser i Sydis att kommunistpartiet har medvind i Japan. Det säger nog en hel del om hur allvarligt tillståndet är i detta genomkapitalistiska samhälle där den generella inställningen är: "Du får klara dig själv! (bäst du kan)" Förra året kom Kapitalet ut i mangaversion och blev en bästsäljare... Killen på bilden är 19 år och fick tillfälligtvis flytta in på ett internetcafé när han förlorade både jobb och bostad.

Resfebern stiger

2009-03-03T15:45:00.002+01:00

Packar, packar, packar... Hämtar tvätt på kemtvätten. Köper kalsonger. Försöker betala räkningar i förtid - det är inte helt lätt, kan jag berätta! Pust! Känns konstigt att det redan är dags, mindre än 24 timmar kvar nu... 8732 km är det enligt Google Earth, det är långt. Kommer att sakna Malmö och alla nära och kära - ta hand om er!

En mycket svensk fras skulle jag tro

2009-03-02T21:03:00.007+01:00

Lyssnade idag på den japanske popsångaren Hideki Kaji, en stor Sverigeentusiast som här kanske är mest känd för sina inspelningar med Eggstone. Föjde upp med en titt på hans hemsida, där en av huvudrubrikerna är: "Ska vi fika?" Hmm!

http://www.hidekikaji.net

Bara tre dagar kvar nu...

2009-03-01T19:20:00.005+01:00

och det börjar kännas mer och mer verkligt! Försöker ta vara på tiden och förbereda mig ordentligt, men mest känns det som att jag irrar i en dimma... Kollar vädret, verkar lovande: våren är definitivt på väg även i Japan! Och Miwako skickar förföriska utflyktsförslag ...

Kommer jag att hinna?

2009-02-28T17:06:00.003+01:00

Idag känns inte Malmö lika vårligt längre och mina tankar glider iväg österut... Förra året missade jag Sakuran (körsbärsträdens blomning) - men i år verkar det lovande enligt årets första prognos! (東京 = Tokyo)

Nu bär det snart av...

2009-02-27T16:11:00.006+01:00

Går runt i ett vårligt Malmö - värmd av solen och en anings resfeber; på onsdag lyfter planet mot Tokyo! Försöker förbereda mig bäst jag kan: skriver listor, ringer viktiga telefonsamtal, jagar blomvakt... Passar också på att starta denna blogg, där jag tänker mig att jag skall rapportera då och då om mina äventyr (!) i den uppgående solens rike; häng med, vetja!