Bloggen är inte död, den bara luktar lite konstigt

Nio månader har gått sedan senaste inlägget här på bloggen. Det är en lång tid. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att jag någonsin varit en särskilt flitig bloggare, men ändå; det känns som att någon form av resumé vore på sin plats:

I slutet av april påbörjade jag en anställning på Stadsbyggnadskontoret här i Malmö. Jag arbetar följdaktligen numera med Malmö - därav frånvaron av blogginlägg om Malmöfenomen. Givetvis pockar fortfarande Malmöskrivlusten, gäller kanske bara att hitta ett nytt sätt - en ny vinkel - att skriva på - men att skriva om konkreta, pågående arkitektur- och byggprojekt känns tyvärr svårt att förena med dagtidsjobbet. Vi får se hur det utvecklar sig - kanske det blir till att svänga av från nutidens allfarväg, in på dåtidens dammiga grusvägar?
















Vad gäller Tokyo och Japan så har inte mycket hänt på en lång, lång tid. Senaste resan dit var för ett år sedan - minnena bleknar... Men hela tiden finns det med, någonstans i bakgrunden - och ibland bubblar det upp till ytan igen. Det är kanske helt enkelt en förälskelse som nu håller på att övergå i något annat? Jag fortsätter att följa en del "Japanbloggar"och ibland studerar jag lite japanska; har lagat ganska mycket japansk mat och drömmen om att en gång prova att bo där finns fortfarande kvar. 又ね。*

* Matane = Vi ses?!

Blandad kompott i Rosengård

MKB har nu offentliggjort de inlämnade förslagen i tävlingen om ett nytt höghus i Rosengård - Törnrosen Tower. Efter prekvalificering valdes i höstas fyra arkitektkontor ut: Neutelings Riedjik, Behnisch, Lundgaard & Tranberg samt Edouard Francois (se tidigare inlägg här på bloggen.) Mest intressant tycker jag att Culture Casbah är (bilden ovan) - en kollageartad struktur ämnad att bryta ner områdets storskalighet.

000920

446677

Rosentown använder sig också av kollaget som metod, dock med ett klumpigare resultat. Enligt förslagets beskrivning har man tagit fasta på i Malmö vanligt förekommande arkitektoniska element såsom tegel och korsvirke (!) Som grädde på moset tänker man sig att byggnadens fyra nedre våningar skall bestå av en rekonstruerad Butterickshörna (huset på hörnet Södergatan/Baltzarsgatan som Skanska rev, men lovade att återuppföra) - en ironisk smalbensspark måhända?

Som referens visar jag även det förslag som Jaenecke arkitekter gjorde innan det beslutades att tävling skulle hållas. Enligt projektledare Anne Rosell kommer tävlingsförslagen att ställas ut, dock är tid och plats för detta ej beslutade ännu. Här kan du ladda ner förslagen som pdf:er - gör det, det är en mycket intressant tävlingsuppgift!

Fika, nu även i Japan

Har tidigare skrivit om den stora fascination för Sverige som finns i Japan, kanske främst svensk design och konsthantverk: Signe Persson-Melin, Marianne Westman, Ingegerd Råman, Hertha Bengtsson och Lisa Larsson, Åsa Jungnelius, Lena Bergström, Stig Lindberg med flera med flera. Även svensk livsstil i största allmänhet tycks intressera och ibland tar det sig lite märkliga uttryck, som i det här kaféet som ligger i ett underjordiskt köpcentrum i Osaka: Nördkaffe. Bara namnet i sig gör ju att det börjar rycka lite i skrattmusklerna... Går man sedan lite närmre upptäcker man att detta är ett tämligen ambitiöst försök att bygga upp ett litet mini-Sverige djupt här nere i underjorden: skandinaviskt blont, mycket växter och en hel del IKEA-möbler och lampor. Kronan på verket är den vägghängda TV:n som visar bastubadande svenskar som givetvis sitter i en faluröd liten stuga och så småningom slänger sig i en äktsvensk liten insjö - observera mannen i fåtöljen som tycktes helt uppslukad av skådespelet.

På en vägg finns ovanstående programförklaring, som kanske säger mer om Japan och japaner än om Sverige och svenskar. Tack och lov tycks det som att kaféets namn närmast är att betrakta som ett olycksfall i arbetet - på japanska skrivs det som ノードカフェ, det vill säga Nordkaffe. Se intressant blogginlägg om detta här.

Akupunktur, fungerar även på städer?

MKB har utlyst en arkitekttävling om ett höghus innehållande bostäder och lokaler i Rosengård - Törnrosen Tower. Gäsp, tänkte jag först; ännu ett fantasilöst skyskrapeprojekt á la Turning Torso; ännu ett objekt slumpmässigt placerat för att lysa upp stadsbyggnadsmörkret som en fyr i natten - är det verkligen det vi behöver i Malmö? Tog mig ändå tid att läsa igenom tävlingsprogrammet, och, tro det eller ej, detta visar sig vara ett mycket ambitiöst projekt. I botten ligger en analys av hela stadsdelen, utförd av legendariska Gehl Architects i Köpenhamn; denna tävling är alltså en del i ett omfattande omvandlingsarbete. En strategisk om- och tillbyggnad av bostadshus till bokaler - Bennets bazaar - har redan genomförts med gott resultat.

De tävlandes uppgift är inte endast att rita ett landmärke, de skall även gestalta ett nytt torg och två lägre byggnadsvolymer - allt på den invid Rosengårdsstråket mycket strategiskt placerade tomten. Rosengårdsstråket är cykelvägen som sträcker sig från Möllevångstorget längs Ystadsgatan och vidare in genom södra Rosengård. Fyra bärande principer skall beaktas: hållbarhet, mänsklig skala, variation och kantzoner. Även i övrigt ger tävlingsprogrammet omfattande och specifika instruktioner till de tävlande. Och det där med akupunktur då? Jo, i programmets inledning talas det om urban akupunktur: "urbana landmärken, vilka fungerar som akupunktur i utvecklingen av stadens nätverk, ger karaktär åt stadsdelarna och skapar nya destinationer." Lite flummigt begrepp kanske, men jag tror det ligger mycket i själva stadsbyggnadsanalysen; rätt projekt på rätt plats kan få stor positiv inverkan på hela staden.

Förutom själva tomten anges även ett "studieområde" som de tävlande skall förhålla sig till. Inom detta område finns läget för den nya station som planeras att byggas vid kontinentalbanan.

Tomten är idag ett kaotiskt lapptäcke av parkeringsplatser, gata och oanvändbara grönytor med en mycket diffus rumslighet - det finns alltså goda förutsättningar till förbättring. Urvalet av tävlande föregicks av en prekvalificering och de fyra utvalda lagen är:

- Neutelings Riedjik Architecten, Nederländerna, Kontur Arkitektkontur, Mandaworks, Hosper

- Behnisch Architekten och Schlaich, Bergermann und Partner, Tyskland

- Lundgaard & Tranberg Arkitekter, Svend Kirkegaard, Danmark, ÅF och Structor

- Edouard Francois, Frankrike

Såhär vid första anblick tycker jag Neutelings Riedjiks lag och Edouard Francois verkar mest intressanta - både Behnisch och Lundgaard & Tranberg står för en mer objektsbaserad och ointressant form av arkitektur. Men det återstår ju att se vad de kan leverera! Tävlingsbidragen skall lämnas in i mitten av december och kommer då sannolikt att ställas ut (hoppas jag).

Egentligen borde man väl inte bli så förvånad över ambitionsnivån i denna tävling, MKB har ju mer och mer utvecklats till en fastighetsägare som vill betydligt mer än att bara bygga och förvalta bostäder, men detta känns utan tvekan som deras mest seriösa satsning hittills. Det skall bli mycket spännande att följa detta projekts vidare utveckling! Jag kan för övrigt verkligen rekommendera den intresserade att läsa tävlingsprogrammet som ger en väldigt spännande och aktuell bild av dagsaktuella tankar kring stadsplanering.

Behagligt liv i Nakameguro

Reste i slutet av maj till Tokyo igen. Bodde på ett enkelt men trevligt litet hotell i Nakameguro som ligger i sydväst, inte långt ifrån Shibuya. Genom området går livliga huvudgatan Yamate dori med massor av trevliga restauranger.

Parallellt med Yamate Dori, endast ett kvarter bort, rinner floden Meguro gawa kantad av körsbärsträd. Här är fridfullt och träden kastar en behaglig skugga.

Längs floden ligger bostäder, butiker och restauranger.

Vy in på en liten bakgård.

Japan är känt för att vara ett säkert land, men här vid floden hittar vi faktiskt skyltar som varnar för väskryckare - ひったくり(hittakuri).

Fridfullt, som sagt...

Entré till en restaurang nere vid floden.

Vy från floden upp mot Yamate dori.

Ett ovanligt färgstarkt hus för att vara i Japan, där annars känslan är att 99% av alla hus är vita, beige, bruna eller svarta...

Yamate dori vid Nakameguro tunnelbanestation.

Först en drink och sen kanske en liten tatuering?

Ekologisk mat är stort även i Tokyo; den här restaurangen, Mother Esta, ligger vid Meguro gawa och serverar mat som är en blandning av japanskt och västerländskt - här åt vi en mycket god lördagslunch i lugn och avslappnad miljö.

Utsikten från vårt hotellrum - där nere på hörnet ligger en mycket trevlig och god hamburgerrestaurang, Golden Brown.

Visa MALMÖ - TOKYO T.O.R. på en större karta

テニスコーツ - Tenniscoats på Far i hatten

"Gitarr, sång, melodica och en massa andra instrument och småplock ingår - men om något står ut så är det känslan för det spontana, det improviserade, det sköra. Den fantastiska känslan av att musiken händer här och nu, det lekfulla - och kanske framförallt just det, allt är lek. Även vuxna leker. Du har rätt att leka med." Så beskrivs japanska duon Tenniscoats av arrangören till den konsert som bandet gör nu på måndag (10/10) här i Malmö. Lokalen är Far i hatten, Folkets Park. Gruppen, som består av Saya och Takashi Ueno, är i Sverige för att spela in en skiva för Häpna, skivbolaget som bland annat ger ut Anna Järvinen. Provlyssna på Spotify eller titta på fina videon nedan - en "take away show" filmad invid Yamanotelinjens järnvägsspår i Ebisu, Tokyo.

Norra Sorgenfri rules!

Nappade igår på Jörgen Anderssons (mannen till vänster på bilden ovan) fina erbjudande om vårvandring på Norra Sorgenfri. Jörgen är hjärnan bakom bloggen Norra Sorgenfri nu, och guidar ibland nyfikna läsare på sitt revir. Allt som allt 13 förväntansfulla själar mötte upp i hörnet Industrigatan och Östra Farmvägen för en timslång tur. Vi började med att gå tvärs över gatan och in i det kvarter där räknemaskinstillverkaren Addo huserade när det begav sig - en blandad och väldigt organiskt framväxt bebyggelsemassa väcker här mitt intresse; en tredimensionell berättelse om en industris framväxt och fall.

Via den gamla korvskinnsfabriken Tripasin letar vi oss vidare söderut längs Östra Farmvägen och passerar detta gamla färgeri och kemtvätt där man nu bygger om och till för ett särskolegymnasium - hoppas den vackra och karaktärsfulla skylten får vara kvar!

Efter drygt två års bloggande om området har Jörgen en mycket imponerande kunskap och inlevelse i området som han med liv och lust förmedlar till sina åhörare. Man blir tagen, nyfiken och road omvartannat. Frågor och kommentarer från oss turdeltagare vävs in i framförandet och det hela utvecklar sig efterhand mer och mer till ett samtal, en diskussion - en mycket stimulerande sådan!

Efter en stunds botaniserande på "Stäppen" pausar vi på Galleri högt ovanför uppför brandtrappan (byggnaden till vänster på bilden). I förgrunden syns en hembyggd skateboardanläggning, som vid vårt besök var flitigt använd. Observera även galleriets uteservering: taket där det dinglas med benen!

Här syns skateboardanläggningen i fågelperspektiv uppe från uteserveringen - Stäppens grönska och Nobelvägen i bakgrunden.

I galleriets bakre rum hittar vi finfina Kafé lilla sorg, ett mobilt fik som i avvaktan på permanenta lokaler är just mobilt och turnerande. Goda kakor av klassiskt snitt serveras till kaffet och det går även att få en soppa med bröd för den lite hungrigare. Själv tar jag en chokladboll och en hallongrotta som båda är mycket delikata.

Även den andliga spisen har man tänkt på, obskyr vinyl snurrar i ett behagligt tempo. Vibesliraren Cal Tjader var definitivt ett nytt namn för mig.

Sammanfattningsvis en både sinnlig och poetisk upplevelse - och poetisk ambitioner finns nog, det visar väl den fina skylten, om inte annat.

Galleriets nuvarande utställare heter Robert Alnestedt, en utställning som pågår till och med den 21 maj. Målningarna såg intressanta ut, men den soliga uteserveringen och bakverken lockade för stunden mera - jag hoppas jag hinner tillbaks för en grundligare titt!

Efter en god stunds fikande och småpratande avslutas vårvandringen med en runda på gamla bussgaragets kvarter och det pikanta konstaterandet att på den plats där man fordom avrättade människor bedrivs idag en betydligt med livsbejakande verksamhet - förskolan Zenith, en hyfsat positiv utveckling, skulle man kunna säga.

Mah Nà Mah Nà!

Världen är förunderlig ändå. Läser i gårdagens Sydsvenskan om den svenska kortfilmen Tune for Two som just nu har stora framgångar världen över på både filmfestivaler och internet. I filmen förekommer den italienska låten Mah Nà Mah Nà, för de flesta mest känd i Mupparnas version. Blir sugen på att höra låten (ett kärt minne från barndomen!) och söker efter den på Spotify. Hittar originalversionen av Piero Umiliani från 1968, lyssnar och fascineras av det faktum att albumtiteln är Svezia - inferno e paradiso (Sverige - himmel och helvete)... Vad är nu detta!? Efter lite googlande visar det sig att albumet är filmmusik från filmen med samma namn, en delvis fejkad dukumentär om Sverige med avsikten att skandalisera och exploatera det moderna svenska samhället. Så här skriver Fredrik Strage i en artikel på dn.se:

"Luigi Scatini avskydde inte nödvändigtvis Sverige, men genom att hävda att socialism, sexualupplysning och kvinnlig frigörelse var styggelser kunde man få massor av lättklädda scener att passera den italienska filmcensuren utan klipp. De nakenbadande blondinerna skulle inte behaga den italienska publiken utan fungera som avskräckande exempel. Sällan har en mer negativ berättarröst hörts i en dokumentär. Redan i inledningen – över vackra flygbilder av Stockholm – förklaras att de svenska barnen är friska men övergivna, kvinnorna frigjorda men olyckliga och pensionärerna ensamma. En glad seniorgympa kommenteras med ett lakoniskt: 'Något ska man ju göra i väntan på döden.'" Härliga tider det måste varit, slutet av 60-talet - så mycket frigörelse på så kort tid!

Börjar också så sakterliga inse hur mycket den tiden påverkat omvärldens bild av Sverige; kommer att tänka på en kommentar jag fick på en bar i Tokyo för två år sedan: "Ah, you're from Sweden - free sex!" Mannen som uttalade den var en japansk man i 50-årsåldern som satt med sin fru vid bordet bredvid mig och min flickvän. "Free sex" tänkte jag, vad menar han? Gratis sex?! Senare förklarade min flickvän att hon ofta fått höra denna fördom som innebär ungefär att i Sverige har alla sex med alla, när som helst och hur som helst utan några som helst hämningar och hänsynstaganden till eventuella fruar, män, flickvänner eller pojkvänner... djup suck! Till saken hör ju också att man i Japan förmodligen är betydligt mer frigjorda än vad vi är på det området! (enligt min begränsade erfarenhet - kanske även det bara en fördom!). På något sätt känns det alltså nästan symboliskt att Piero Umilianis trallvänliga låt från denna film nu återvänder till Sverige! Som en självklar avslutning på detta inlägg följer nu Mah Nà, Mah Nà i tre versioner. Först originalet från Svezia - inferno e paradiso, där den ackompanjerar en tämligen oskyldig bastuscen, sedan följer Mupparnas version och sist Tune for Two.

Japansk ångest

Norwegian wood är en film av Tran Anh Hung baserad på boken med samma namn av den japanske författaren Haruki Murakami. Det är också en sång av The Beatles; börja med att skrolla ner en bit och klicka på play.

Jag skall inte ge mig in på att försöka recensera filmen, endast rekommendera - dock kan jag avslöja att starka teman i filmen är ångest, sorg och kärlek. Den är långsam och mycket vackert filmad, dessutom, som en extra clou, dyker Haruomi Hosono och Yukihiro Takahashi från Yellow Magic Orchestra upp i charmiga biroller.

Det har varit mycket japansk ångest denna veckan - jordbävning, tsunami, kärnkraftskatastrof - ruggigt, chockerande och sorgligt. Om du vill hjälpa till kan du ge ett bidrag till japanska Röda Korset.

Still keeping it simple!

På YouTube finns nu en intervju med Ryue Nishizawa - gjord i samband med den i förra inlägget omnämnda marknadsdagen. Kolla in den!

"Keep it simple!"

Arkitekten Ryue Nishizawa från SANAA var i Malmö idag för att föreläsa på en av plåtbranschen arrangerad "marknadsdag". Moderator Mark Isitt började med att intervjua herr Nishizawa - något som utvecklade sig till en ganska underhållande språk- och kulturkrock där intervjuoffret alltmer framstod som en lätt förvirrad men mycket charmig skolpojke; inga stjärnposer; inget hokus-pokus, endast raka och okomplicerade svar på intervjuarens frågor. Allt SANAA och Nishizawa gör är ju inte fantastisk arkitektur, men i sina bästa stunder så bärs den upp av just denna enkla och självklara attityd - lite naivt men mycket poetiskt! (Återigen slår det mig hur traditionell modern japansk arkitektur ofta är - den tillfälliga karaktären, transparansen, den ickeestetiska gestaltningen - fascinerande!) Intervjuns avslutande fråga var: What's your motto? svaret var: Keep it simple!

På den övre bilden syns Ryue Nishizawa tillsammans med sin partner Kazuyo Sejima. Bilden nedan visar Hus A - ett bostadshus för en konstnär i Tokyo.

Stacey - allas vår livscoach

Var på Teater 23 igår för att se fina enaktsrockoperan När Sven blev lämnad ensam av Stina Sturesson och Martin Karlqvist. På scen står Stina och Martin själva; Martin spelar gitarr, sköter det förinspelade kompet samt ett visst sidekickeri; Stina spelar samtliga roller och skiftar karaktär genom snabba klädbyten direkt på scenen. Handlingens inledning och ram står livscoachen Stacey för, sedan följer en sorts stafett där samtliga rollfigurer presenterar sig själva i ord och sång - Sven, Anita, Ken, Kristina, Johanna, Siv... Det är gripande, det är roligt, det är vemodigt - typ som livet självt! Håll ögonen öppna och passa på att se denna högkvalitativa lågbudgetuppsättning när tillfälle ges! (Och Stina, hur stavar Stacey egentligen sitt namn? med ey eller bara y? det är viktigt, jag måste få veta!)

Leker stekare i Båstad

Solen skiner och staden vimlar av valutarusiga danskar. Är här för
att fira Påsk med familjen. Passar på att testa det relativt nybyggda
Kallbadhuset - litet men fint med en schysst utsikt över bukten och
fräsch sälta i böljan. Ren och fin, lagom uppvärmd, släntrar jag
bort till Hotell Skansens grytliknande uteservering. Här ligger solen
på på ett underbart sätt och jag slår mig ner i en soffa för
säsongens första utomhusöl - det känns dejligt! Skål och Glad
Påsk, kära läsare!

Rätt så low-tech

Som kontrast till gårdagens mycket moderna arkitekturinlägg vill jag idag tipsa om ytterligare ett intressant avsnitt i serien Banbrytande arkitektur: Sugimotos hus i Kyoto. I de för serien så typiska långsamma kameraåkningarna skildras här ett ovanligt stort men mycket traditionellt japanskt hus, ursprungligen byggt 1743. Se denna film och jämför sedan med Mediatektet i Sendai; det finns förvånansvärt stora likheter!

Här ovan syns en plan över huset inklusive trädgård och ett stort antal förrådsbyggnader. Läs mer om huset på familjen Sugimotos hemsida.

Hi-tech med liv och lust

På SVT går just nu serien Banbrytande arkitektur - mycket ambitiöst och vackert filmade dokumentärer om ett antal arkitektoniska mästerverk. Torsdagens avsnitt handlade om Mediateket i Sendai, ritat av den japanske arkitekten Toyo Ito. Byggnaden är väldigt hi-tech i sitt uttryck, men visar sig i filmen vara betydligt mjukare och mänskligare än man kunnat tro. Om du inte redan sett den, kolla in den på SVT-Play - den ligger kvar där till och med 25/4.

Toyo Ito är väl annars mest känd för dom två ganska spektakulära affärsbyggnaderna Mikimoto och TOD's (båda i Tokyo).