Ligger hemma i soffan med en dunderförkylning så det blir mycket tv och film. Igår fortsatte jag på temat ramen och tittade på Tampopo, en smått surrealistisk komedi av Juzo Itami från 1985. På affischen står det: "Detta är en ramenwestern!" (jfr spaghettiwestern...) men jag kommer snarare att tänka på Fellini och Buñuel - filmen är episodisk, bullrig, absurd, varm och, som sagt, surrealistisk. Ramhandlingen utgörs av en änka med ramenrestaurang som får hjälp att bli en bättre kock av bister lastbilschaufför. Kring denna vävs en oförutsägbar helhet med diverse biepisoder som alla har ett gemensamt tema, mat (och vad man kan göra med mat...).
Det är hela tiden fantastiskt underhållande, och dessutom väldigt lärorikt; förutom konsten att göra ramen får man även en demonstration av hur man gör en omuraisu (risomelett), nytt och spännande sätt att äta ostron samt en hel del kreativa matsextips! Kort sagt, se Tampopo!
Ligger hemma i soffan med en dunderförkylning så det blir mycket tv och film. Igår fortsatte jag på temat ramen och tittade på Tampopo, en smått surrealistisk komedi av Juzo Itami från 1985. På affischen står det: "Detta är en ramenwestern!" (jfr spaghettiwestern...) men jag kommer snarare att tänka på Fellini och Buñuel - filmen är episodisk, bullrig, absurd, varm och, som sagt, surrealistisk. Ramhandlingen utgörs av en änka med ramenrestaurang som får hjälp att bli en bättre kock av bister lastbilschaufför. Kring denna vävs en oförutsägbar helhet med diverse biepisoder som alla har ett gemensamt tema, mat (och vad man kan göra med mat...).
Det är hela tiden fantastiskt underhållande, och dessutom väldigt lärorikt; förutom konsten att göra ramen får man även en demonstration av hur man gör en omuraisu (risomelett), nytt och spännande sätt att äta ostron samt en hel del kreativa matsextips! Kort sagt, se Tampopo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar