Mah Nà Mah Nà!

Världen är förunderlig ändå. Läser i gårdagens Sydsvenskan om den svenska kortfilmen Tune for Two som just nu har stora framgångar världen över på både filmfestivaler och internet. I filmen förekommer den italienska låten Mah Nà Mah Nà, för de flesta mest känd i Mupparnas version. Blir sugen på att höra låten (ett kärt minne från barndomen!) och söker efter den på Spotify. Hittar originalversionen av Piero Umiliani från 1968, lyssnar och fascineras av det faktum att albumtiteln är Svezia - inferno e paradiso (Sverige - himmel och helvete)... Vad är nu detta!? Efter lite googlande visar det sig att albumet är filmmusik från filmen med samma namn, en delvis fejkad dukumentär om Sverige med avsikten att skandalisera och exploatera det moderna svenska samhället. Så här skriver Fredrik Strage i en artikel på dn.se:

"Luigi Scatini avskydde inte nödvändigtvis Sverige, men genom att hävda att socialism, sexualupplysning och kvinnlig frigörelse var styggelser kunde man få massor av lättklädda scener att passera den italienska filmcensuren utan klipp. De nakenbadande blondinerna skulle inte behaga den italienska publiken utan fungera som avskräckande exempel. Sällan har en mer negativ berättarröst hörts i en dokumentär. Redan i inledningen – över vackra flygbilder av Stockholm – förklaras att de svenska barnen är friska men övergivna, kvinnorna frigjorda men olyckliga och pensionärerna ensamma. En glad seniorgympa kommenteras med ett lakoniskt: 'Något ska man ju göra i väntan på döden.'" Härliga tider det måste varit, slutet av 60-talet - så mycket frigörelse på så kort tid!

Börjar också så sakterliga inse hur mycket den tiden påverkat omvärldens bild av Sverige; kommer att tänka på en kommentar jag fick på en bar i Tokyo för två år sedan: "Ah, you're from Sweden - free sex!" Mannen som uttalade den var en japansk man i 50-årsåldern som satt med sin fru vid bordet bredvid mig och min flickvän. "Free sex" tänkte jag, vad menar han? Gratis sex?! Senare förklarade min flickvän att hon ofta fått höra denna fördom som innebär ungefär att i Sverige har alla sex med alla, när som helst och hur som helst utan några som helst hämningar och hänsynstaganden till eventuella fruar, män, flickvänner eller pojkvänner... djup suck! Till saken hör ju också att man i Japan förmodligen är betydligt mer frigjorda än vad vi är på det området! (enligt min begränsade erfarenhet - kanske även det bara en fördom!). På något sätt känns det alltså nästan symboliskt att Piero Umilianis trallvänliga låt från denna film nu återvänder till Sverige! Som en självklar avslutning på detta inlägg följer nu Mah Nà, Mah Nà i tre versioner. Först originalet från Svezia - inferno e paradiso, där den ackompanjerar en tämligen oskyldig bastuscen, sedan följer Mupparnas version och sist Tune for Two.

Japansk ångest

Norwegian wood är en film av Tran Anh Hung baserad på boken med samma namn av den japanske författaren Haruki Murakami. Det är också en sång av The Beatles; börja med att skrolla ner en bit och klicka på play.

Jag skall inte ge mig in på att försöka recensera filmen, endast rekommendera - dock kan jag avslöja att starka teman i filmen är ångest, sorg och kärlek. Den är långsam och mycket vackert filmad, dessutom, som en extra clou, dyker Haruomi Hosono och Yukihiro Takahashi från Yellow Magic Orchestra upp i charmiga biroller.

Det har varit mycket japansk ångest denna veckan - jordbävning, tsunami, kärnkraftskatastrof - ruggigt, chockerande och sorgligt. Om du vill hjälpa till kan du ge ett bidrag till japanska Röda Korset.

Rätt så low-tech

Som kontrast till gårdagens mycket moderna arkitekturinlägg vill jag idag tipsa om ytterligare ett intressant avsnitt i serien Banbrytande arkitektur: Sugimotos hus i Kyoto. I de för serien så typiska långsamma kameraåkningarna skildras här ett ovanligt stort men mycket traditionellt japanskt hus, ursprungligen byggt 1743. Se denna film och jämför sedan med Mediatektet i Sendai; det finns förvånansvärt stora likheter!

Här ovan syns en plan över huset inklusive trädgård och ett stort antal förrådsbyggnader. Läs mer om huset på familjen Sugimotos hemsida.

Hi-tech med liv och lust

På SVT går just nu serien Banbrytande arkitektur - mycket ambitiöst och vackert filmade dokumentärer om ett antal arkitektoniska mästerverk. Torsdagens avsnitt handlade om Mediateket i Sendai, ritat av den japanske arkitekten Toyo Ito. Byggnaden är väldigt hi-tech i sitt uttryck, men visar sig i filmen vara betydligt mjukare och mänskligare än man kunnat tro. Om du inte redan sett den, kolla in den på SVT-Play - den ligger kvar där till och med 25/4.

Toyo Ito är väl annars mest känd för dom två ganska spektakulära affärsbyggnaderna Mikimoto och TOD's (båda i Tokyo).

Kore wa ramen western da!*

Ligger hemma i soffan med en dunderförkylning så det blir mycket tv och film. Igår fortsatte jag på temat ramen och tittade på Tampopo, en smått surrealistisk komedi av Juzo Itami från 1985. På affischen står det: "Detta är en ramenwestern!" (jfr spaghettiwestern...) men jag kommer snarare att tänka på Fellini och Buñuel - filmen är episodisk, bullrig, absurd, varm och, som sagt, surrealistisk. Ramhandlingen utgörs av en änka med ramenrestaurang som får hjälp att bli en bättre kock av bister lastbilschaufför. Kring denna vävs en oförutsägbar helhet med diverse biepisoder som alla har ett gemensamt tema, mat (och vad man kan göra med mat...).

Det är hela tiden fantastiskt underhållande, och dessutom väldigt lärorikt; förutom konsten att göra ramen får man även en demonstration av hur man gör en omuraisu (risomelett), nytt och spännande sätt att äta ostron samt en hel del kreativa matsextips! Kort sagt, se Tampopo!

The Ramen Girl

The Ramen Girl är en intressant amerikansk film som utspelar sig i Tokyo. Brittany Murphy spelar Abby som har kommit för att bo med sin pojkvän, men han är inte så entusiastisk och försvinner snabbt iväg till Osaka på obestämd tid. Ensam, förtvivlad och allmänt vilse i tillvaron dras hon till den lokala ramenrestaurangen. En kväll efter ett besök där får hon en ingivelse; hon skall bli ramenkock! Med en kombination av envishet och tjurskallighet övertalar hon den buttre krögaren (Toshiyuki Nishida) att anställa henne som lärling.

Både filmens regissör och manusförfattare, Robert Allan Ackerman och Becca Topol, har bott och arbetat i Japan - och det märks; filmen ger, trots vissa romantiserade och förenklade drag, en god bild av en västerlännings möte med Japan: språkförbistring och känslan av total alienation kombinerat med fascinationen och nyfikenheten på det helt främmande. The Ramen Girl är en charmig och rörande film som dessutom ger en inblick och en anings, anings förståelse för det japanska - betyget blir fyra nudlar av fem möjliga ;-)

(Magdalena - tack för tipset!)

PS. Skrolla ner till inlägget om Tokyo Is My Garden för fin seriesekvens med ramenätande kvinna!

Finstämt men med rätt mycket ångest...

Det är ju inte så ofta det visas japansk film på bio i Sverige, men just nu går det fina familjedramat Still walking (varför har man valt en engelsk titel?) av Hirokazu Kore-eda.

En het sommardag samlas en familj för att högtidlighålla äldste sonens dödsdag. Mycket är outtalat, och inte mycket blir sagt. Och det som faktiskt verkligen sägs har oftast sin egentliga mening dold mellan raderna. Mest talas det nog om maten som tillreds och äts - hmm, någon som käner igen sig från sin egen familj kanske...?

Se den för det fina spelet och den unika inblicken i japanskt familjeliv! Läs DN:s rescension här, och SVD:s här.