Bloggen är inte död, den bara luktar lite konstigt

Nio månader har gått sedan senaste inlägget här på bloggen. Det är en lång tid. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att jag någonsin varit en särskilt flitig bloggare, men ändå; det känns som att någon form av resumé vore på sin plats:

I slutet av april påbörjade jag en anställning på Stadsbyggnadskontoret här i Malmö. Jag arbetar följdaktligen numera med Malmö - därav frånvaron av blogginlägg om Malmöfenomen. Givetvis pockar fortfarande Malmöskrivlusten, gäller kanske bara att hitta ett nytt sätt - en ny vinkel - att skriva på - men att skriva om konkreta, pågående arkitektur- och byggprojekt känns tyvärr svårt att förena med dagtidsjobbet. Vi får se hur det utvecklar sig - kanske det blir till att svänga av från nutidens allfarväg, in på dåtidens dammiga grusvägar?
















Vad gäller Tokyo och Japan så har inte mycket hänt på en lång, lång tid. Senaste resan dit var för ett år sedan - minnena bleknar... Men hela tiden finns det med, någonstans i bakgrunden - och ibland bubblar det upp till ytan igen. Det är kanske helt enkelt en förälskelse som nu håller på att övergå i något annat? Jag fortsätter att följa en del "Japanbloggar"och ibland studerar jag lite japanska; har lagat ganska mycket japansk mat och drömmen om att en gång prova att bo där finns fortfarande kvar. 又ね。*

* Matane = Vi ses?!

Behagligt liv i Nakameguro

Reste i slutet av maj till Tokyo igen. Bodde på ett enkelt men trevligt litet hotell i Nakameguro som ligger i sydväst, inte långt ifrån Shibuya. Genom området går livliga huvudgatan Yamate dori med massor av trevliga restauranger.

Parallellt med Yamate Dori, endast ett kvarter bort, rinner floden Meguro gawa kantad av körsbärsträd. Här är fridfullt och träden kastar en behaglig skugga.

Längs floden ligger bostäder, butiker och restauranger.

Vy in på en liten bakgård.

Japan är känt för att vara ett säkert land, men här vid floden hittar vi faktiskt skyltar som varnar för väskryckare - ひったくり(hittakuri).

Fridfullt, som sagt...

Entré till en restaurang nere vid floden.

Vy från floden upp mot Yamate dori.

Ett ovanligt färgstarkt hus för att vara i Japan, där annars känslan är att 99% av alla hus är vita, beige, bruna eller svarta...

Yamate dori vid Nakameguro tunnelbanestation.

Först en drink och sen kanske en liten tatuering?

Ekologisk mat är stort även i Tokyo; den här restaurangen, Mother Esta, ligger vid Meguro gawa och serverar mat som är en blandning av japanskt och västerländskt - här åt vi en mycket god lördagslunch i lugn och avslappnad miljö.

Utsikten från vårt hotellrum - där nere på hörnet ligger en mycket trevlig och god hamburgerrestaurang, Golden Brown.

Visa MALMÖ - TOKYO T.O.R. på en större karta

テニスコーツ - Tenniscoats på Far i hatten

"Gitarr, sång, melodica och en massa andra instrument och småplock ingår - men om något står ut så är det känslan för det spontana, det improviserade, det sköra. Den fantastiska känslan av att musiken händer här och nu, det lekfulla - och kanske framförallt just det, allt är lek. Även vuxna leker. Du har rätt att leka med." Så beskrivs japanska duon Tenniscoats av arrangören till den konsert som bandet gör nu på måndag (10/10) här i Malmö. Lokalen är Far i hatten, Folkets Park. Gruppen, som består av Saya och Takashi Ueno, är i Sverige för att spela in en skiva för Häpna, skivbolaget som bland annat ger ut Anna Järvinen. Provlyssna på Spotify eller titta på fina videon nedan - en "take away show" filmad invid Yamanotelinjens järnvägsspår i Ebisu, Tokyo.

Mah Nà Mah Nà!

Världen är förunderlig ändå. Läser i gårdagens Sydsvenskan om den svenska kortfilmen Tune for Two som just nu har stora framgångar världen över på både filmfestivaler och internet. I filmen förekommer den italienska låten Mah Nà Mah Nà, för de flesta mest känd i Mupparnas version. Blir sugen på att höra låten (ett kärt minne från barndomen!) och söker efter den på Spotify. Hittar originalversionen av Piero Umiliani från 1968, lyssnar och fascineras av det faktum att albumtiteln är Svezia - inferno e paradiso (Sverige - himmel och helvete)... Vad är nu detta!? Efter lite googlande visar det sig att albumet är filmmusik från filmen med samma namn, en delvis fejkad dukumentär om Sverige med avsikten att skandalisera och exploatera det moderna svenska samhället. Så här skriver Fredrik Strage i en artikel på dn.se:

"Luigi Scatini avskydde inte nödvändigtvis Sverige, men genom att hävda att socialism, sexualupplysning och kvinnlig frigörelse var styggelser kunde man få massor av lättklädda scener att passera den italienska filmcensuren utan klipp. De nakenbadande blondinerna skulle inte behaga den italienska publiken utan fungera som avskräckande exempel. Sällan har en mer negativ berättarröst hörts i en dokumentär. Redan i inledningen – över vackra flygbilder av Stockholm – förklaras att de svenska barnen är friska men övergivna, kvinnorna frigjorda men olyckliga och pensionärerna ensamma. En glad seniorgympa kommenteras med ett lakoniskt: 'Något ska man ju göra i väntan på döden.'" Härliga tider det måste varit, slutet av 60-talet - så mycket frigörelse på så kort tid!

Börjar också så sakterliga inse hur mycket den tiden påverkat omvärldens bild av Sverige; kommer att tänka på en kommentar jag fick på en bar i Tokyo för två år sedan: "Ah, you're from Sweden - free sex!" Mannen som uttalade den var en japansk man i 50-årsåldern som satt med sin fru vid bordet bredvid mig och min flickvän. "Free sex" tänkte jag, vad menar han? Gratis sex?! Senare förklarade min flickvän att hon ofta fått höra denna fördom som innebär ungefär att i Sverige har alla sex med alla, när som helst och hur som helst utan några som helst hämningar och hänsynstaganden till eventuella fruar, män, flickvänner eller pojkvänner... djup suck! Till saken hör ju också att man i Japan förmodligen är betydligt mer frigjorda än vad vi är på det området! (enligt min begränsade erfarenhet - kanske även det bara en fördom!). På något sätt känns det alltså nästan symboliskt att Piero Umilianis trallvänliga låt från denna film nu återvänder till Sverige! Som en självklar avslutning på detta inlägg följer nu Mah Nà, Mah Nà i tre versioner. Först originalet från Svezia - inferno e paradiso, där den ackompanjerar en tämligen oskyldig bastuscen, sedan följer Mupparnas version och sist Tune for Two.

Still keeping it simple!

På YouTube finns nu en intervju med Ryue Nishizawa - gjord i samband med den i förra inlägget omnämnda marknadsdagen. Kolla in den!

"Keep it simple!"

Arkitekten Ryue Nishizawa från SANAA var i Malmö idag för att föreläsa på en av plåtbranschen arrangerad "marknadsdag". Moderator Mark Isitt började med att intervjua herr Nishizawa - något som utvecklade sig till en ganska underhållande språk- och kulturkrock där intervjuoffret alltmer framstod som en lätt förvirrad men mycket charmig skolpojke; inga stjärnposer; inget hokus-pokus, endast raka och okomplicerade svar på intervjuarens frågor. Allt SANAA och Nishizawa gör är ju inte fantastisk arkitektur, men i sina bästa stunder så bärs den upp av just denna enkla och självklara attityd - lite naivt men mycket poetiskt! (Återigen slår det mig hur traditionell modern japansk arkitektur ofta är - den tillfälliga karaktären, transparansen, den ickeestetiska gestaltningen - fascinerande!) Intervjuns avslutande fråga var: What's your motto? svaret var: Keep it simple!

På den övre bilden syns Ryue Nishizawa tillsammans med sin partner Kazuyo Sejima. Bilden nedan visar Hus A - ett bostadshus för en konstnär i Tokyo.

Hi-tech med liv och lust

På SVT går just nu serien Banbrytande arkitektur - mycket ambitiöst och vackert filmade dokumentärer om ett antal arkitektoniska mästerverk. Torsdagens avsnitt handlade om Mediateket i Sendai, ritat av den japanske arkitekten Toyo Ito. Byggnaden är väldigt hi-tech i sitt uttryck, men visar sig i filmen vara betydligt mjukare och mänskligare än man kunnat tro. Om du inte redan sett den, kolla in den på SVT-Play - den ligger kvar där till och med 25/4.

Toyo Ito är väl annars mest känd för dom två ganska spektakulära affärsbyggnaderna Mikimoto och TOD's (båda i Tokyo).

Gratis resa till Tokyo! ;-)

Måste bara tipsa om en finfin låt: Destination Tokyo med Nisennenmondai - slut ögonen, luta dig tillbaks och följ med på en låååååååååång resa! (Läs mer om Nisennenmondai i ett tidigare inlägg på denna blogg - här.)

Kore wa ramen western da!*

Ligger hemma i soffan med en dunderförkylning så det blir mycket tv och film. Igår fortsatte jag på temat ramen och tittade på Tampopo, en smått surrealistisk komedi av Juzo Itami från 1985. På affischen står det: "Detta är en ramenwestern!" (jfr spaghettiwestern...) men jag kommer snarare att tänka på Fellini och Buñuel - filmen är episodisk, bullrig, absurd, varm och, som sagt, surrealistisk. Ramhandlingen utgörs av en änka med ramenrestaurang som får hjälp att bli en bättre kock av bister lastbilschaufför. Kring denna vävs en oförutsägbar helhet med diverse biepisoder som alla har ett gemensamt tema, mat (och vad man kan göra med mat...).

Det är hela tiden fantastiskt underhållande, och dessutom väldigt lärorikt; förutom konsten att göra ramen får man även en demonstration av hur man gör en omuraisu (risomelett), nytt och spännande sätt att äta ostron samt en hel del kreativa matsextips! Kort sagt, se Tampopo!

The Ramen Girl

The Ramen Girl är en intressant amerikansk film som utspelar sig i Tokyo. Brittany Murphy spelar Abby som har kommit för att bo med sin pojkvän, men han är inte så entusiastisk och försvinner snabbt iväg till Osaka på obestämd tid. Ensam, förtvivlad och allmänt vilse i tillvaron dras hon till den lokala ramenrestaurangen. En kväll efter ett besök där får hon en ingivelse; hon skall bli ramenkock! Med en kombination av envishet och tjurskallighet övertalar hon den buttre krögaren (Toshiyuki Nishida) att anställa henne som lärling.

Både filmens regissör och manusförfattare, Robert Allan Ackerman och Becca Topol, har bott och arbetat i Japan - och det märks; filmen ger, trots vissa romantiserade och förenklade drag, en god bild av en västerlännings möte med Japan: språkförbistring och känslan av total alienation kombinerat med fascinationen och nyfikenheten på det helt främmande. The Ramen Girl är en charmig och rörande film som dessutom ger en inblick och en anings, anings förståelse för det japanska - betyget blir fyra nudlar av fem möjliga ;-)

(Magdalena - tack för tipset!)

PS. Skrolla ner till inlägget om Tokyo Is My Garden för fin seriesekvens med ramenätande kvinna!

Fakta

Tokyo: ca 12 miljoner invånare (svart markering)

Tokyoregionen: ca 35 miljoner invånare (röd markering)

Malmö: ca 285 000 invånare

Skåne: ca 1,2 miljoner invånare

Öresundsregionen (Skåne + Sjælland): ca 3,3 miljoner invånare

(observera att båda bilderna är i samma skala...)

En karta!

Nu har jag skapat en karta i Google Maps där jag tänkte samla alla mina Tokyotips. Dom är inte så många ännu, men hugg in och håll till godo!

Visa MALMÖ - TOKYO T.O.R. på en större karta

Klein Dytham Architecture möter Acrylic

Läser i The Japan Times om framgångsrika arkitektkontoret Klein Dytham i Tokyo. På Gallery Ma i Roppongidistriktet pågår just nu en retrospektiv utställning för att fira partnerskapets 20-årsjubileum. Så här beskriver skribenten samarbetets start i Tokyo: "Within three weeks of stepping off the plane at Narita, 26-year-old Astrid Klein and 24-year-old Mark Dytham found themselves holed up in an Ikebukuro love hotel, using hastily acquired T-squares to draw up plans for a hair salon in Ginza — one of the most expensive strips of real estate in the world." Uppdraget fick dom på rekomendation från japanske arkitekten Toyo Ito, som dom sedan jobbade för i två år innan dom startade eget.

Ett av kontorets finaste och mest intressanta projekt är "Billboard Building" i Moto-Azabu. På en mycket liten tomt (ca 20 m2) ritade och uppförde man i egen regi denna byggnad år 2005. Huset innehåller en affärslokal i två våningar med minimala bakutrymmen som hyrs av smyckebutiken Acrylic. Läget är väl närmast att betrakta som en bakgata, så det var en ren slump att jag hittade stället när jag förra våren kom vandrande genom området.

Kände dock genast igen huset från någon arkitekturtidskrift jag läst och stannade en lång stund för att studera byggnaden och dess innehåll. Fick också en trevlig pratstund med "Mrs Acrylic" själv - Masako Ban. Det visade sig att hon från början tänkt bli arkitekt, men efterhand tyckt att "arkitektur är för svårt" och då slagit in på grafisk design och sedermera smyckedesign. Och detta med stor framgång - hennes alster säljs bland annat på MoMA Design Store i New York. 2007 fick hon Wallpapers "Best Design Award" för "Best Jewellery".

Sia Aoyama Building, igen...

För ett tag sen skrev jag kritiskt om detta hus - har nu av en engagerad läsare uppmärksammats på den fina interiören; och, ja, käre "Anonym", du har helt rätt, det finns jättefina rum innanför denna inte helt lyckade fasad! 

För att fortsätta på den mer kritiska banan: jag tror att Jun Aokis poetiska och subtila stil fungerar bättre i mer småskaliga projekt som till exempel Louis Vuittons butikshus i Ginza (se bilder här!)

Men visst är det ett förföriskt bygge, speciellt när det avbildas i en så här fin nattbild! 

Japansk modernism

En bit ut från centrala Tokyo ligger ett mycket fint museum: Edo-Tokyo Open Air Architectural Museum. I en stor park har man samlat diverse gamla hus från Tokyo, allt ifrån bondgårdar och loftbodar till barer och polisstationer. Åldern på byggnaderna varierar från ca 60 - 300 år, så det är stor spännvidd på arkitekturen. Det förmodligen yngsta huset ritades av Kunio Maekawa mitt under andra världskriget. Med brist på byggmaterial och stränga regler för hur stora bostadshus fick vara ritade han detta mycket behagliga hus till sig själv.

Planen är saklig, men skapar med enkla medel vackra och spännande rum. Kunio Maekawa var utbildad i Japan och jobbade under några år på trettiotalet för Le Corbusier, hans mest kända byggnad är förmodligen Bunka Kaikan (Metropolitan Festival Hall) i Uenoparken i Tokyo.

Hanami på tu man hand

Sakuran kulminerade förra helgen och redan på torsdagen var det full fest på många ställen, som till exempel här i Musashi Koganei. 

Där hittade jag även detta söta par som placerat sig mycket strategiskt lite avsides från folkmassorna och rakt under den lägst hängande grenen - mycket romantiskt!

Chic på Blue Note

Vi var och såg Chic på Blue Note i fredags. Endast Nile Rodgers återstår av original-medlemmarna, så jag kände mig lite skeptisk... Men det var bra! Det svängde! Och Mr Rodgers himself visade sig vara en söt och trevlig liten farbror som gjorde allt för att publiken skulle trivas, och det gjorde den; ett från början lite stelt sällskap kom ganska snart på fötter och dansade lycklig diskodans. Dessutom bjöds på ett mycket underhållande inslag i form av en gitarristtävling - hugade gitarrister i publiken fick komma upp på scen och spela Nile Rodgers riff i låten Le Freak. Några var duktiga, några var unga och kaxiga, andra bara lagom fulla... Skojigast att se, och bäst i mitt tycke, var en man i 50-årsåldern med typisk "salary man" look (diskret kostym, vit skjorta och slips). Lätt berusad slängde han av sig kavajen och släppte loss i ett charmigt och nonchalant sväng. Återstår bara en sak att tillägga: Freak out!

Nu

väntar flygplanet här utanför på att ta mig till Malmö igen. Vad mer kan jag säga?

Tulpanfrossa

I väntan på sakura kan man njuta av dessa tulpaner som i nästan oanständiga mängder prunkar vid Tokyo International Forum i Ginza.