Blandad kompott i Rosengård

MKB har nu offentliggjort de inlämnade förslagen i tävlingen om ett nytt höghus i Rosengård - Törnrosen Tower. Efter prekvalificering valdes i höstas fyra arkitektkontor ut: Neutelings Riedjik, Behnisch, Lundgaard & Tranberg samt Edouard Francois (se tidigare inlägg här på bloggen.) Mest intressant tycker jag att Culture Casbah är (bilden ovan) - en kollageartad struktur ämnad att bryta ner områdets storskalighet.

000920

446677

Rosentown använder sig också av kollaget som metod, dock med ett klumpigare resultat. Enligt förslagets beskrivning har man tagit fasta på i Malmö vanligt förekommande arkitektoniska element såsom tegel och korsvirke (!) Som grädde på moset tänker man sig att byggnadens fyra nedre våningar skall bestå av en rekonstruerad Butterickshörna (huset på hörnet Södergatan/Baltzarsgatan som Skanska rev, men lovade att återuppföra) - en ironisk smalbensspark måhända?

Som referens visar jag även det förslag som Jaenecke arkitekter gjorde innan det beslutades att tävling skulle hållas. Enligt projektledare Anne Rosell kommer tävlingsförslagen att ställas ut, dock är tid och plats för detta ej beslutade ännu. Här kan du ladda ner förslagen som pdf:er - gör det, det är en mycket intressant tävlingsuppgift!

Akupunktur, fungerar även på städer?

MKB har utlyst en arkitekttävling om ett höghus innehållande bostäder och lokaler i Rosengård - Törnrosen Tower. Gäsp, tänkte jag först; ännu ett fantasilöst skyskrapeprojekt á la Turning Torso; ännu ett objekt slumpmässigt placerat för att lysa upp stadsbyggnadsmörkret som en fyr i natten - är det verkligen det vi behöver i Malmö? Tog mig ändå tid att läsa igenom tävlingsprogrammet, och, tro det eller ej, detta visar sig vara ett mycket ambitiöst projekt. I botten ligger en analys av hela stadsdelen, utförd av legendariska Gehl Architects i Köpenhamn; denna tävling är alltså en del i ett omfattande omvandlingsarbete. En strategisk om- och tillbyggnad av bostadshus till bokaler - Bennets bazaar - har redan genomförts med gott resultat.

De tävlandes uppgift är inte endast att rita ett landmärke, de skall även gestalta ett nytt torg och två lägre byggnadsvolymer - allt på den invid Rosengårdsstråket mycket strategiskt placerade tomten. Rosengårdsstråket är cykelvägen som sträcker sig från Möllevångstorget längs Ystadsgatan och vidare in genom södra Rosengård. Fyra bärande principer skall beaktas: hållbarhet, mänsklig skala, variation och kantzoner. Även i övrigt ger tävlingsprogrammet omfattande och specifika instruktioner till de tävlande. Och det där med akupunktur då? Jo, i programmets inledning talas det om urban akupunktur: "urbana landmärken, vilka fungerar som akupunktur i utvecklingen av stadens nätverk, ger karaktär åt stadsdelarna och skapar nya destinationer." Lite flummigt begrepp kanske, men jag tror det ligger mycket i själva stadsbyggnadsanalysen; rätt projekt på rätt plats kan få stor positiv inverkan på hela staden.

Förutom själva tomten anges även ett "studieområde" som de tävlande skall förhålla sig till. Inom detta område finns läget för den nya station som planeras att byggas vid kontinentalbanan.

Tomten är idag ett kaotiskt lapptäcke av parkeringsplatser, gata och oanvändbara grönytor med en mycket diffus rumslighet - det finns alltså goda förutsättningar till förbättring. Urvalet av tävlande föregicks av en prekvalificering och de fyra utvalda lagen är:

- Neutelings Riedjik Architecten, Nederländerna, Kontur Arkitektkontur, Mandaworks, Hosper

- Behnisch Architekten och Schlaich, Bergermann und Partner, Tyskland

- Lundgaard & Tranberg Arkitekter, Svend Kirkegaard, Danmark, ÅF och Structor

- Edouard Francois, Frankrike

Såhär vid första anblick tycker jag Neutelings Riedjiks lag och Edouard Francois verkar mest intressanta - både Behnisch och Lundgaard & Tranberg står för en mer objektsbaserad och ointressant form av arkitektur. Men det återstår ju att se vad de kan leverera! Tävlingsbidragen skall lämnas in i mitten av december och kommer då sannolikt att ställas ut (hoppas jag).

Egentligen borde man väl inte bli så förvånad över ambitionsnivån i denna tävling, MKB har ju mer och mer utvecklats till en fastighetsägare som vill betydligt mer än att bara bygga och förvalta bostäder, men detta känns utan tvekan som deras mest seriösa satsning hittills. Det skall bli mycket spännande att följa detta projekts vidare utveckling! Jag kan för övrigt verkligen rekommendera den intresserade att läsa tävlingsprogrammet som ger en väldigt spännande och aktuell bild av dagsaktuella tankar kring stadsplanering.

Norra Sorgenfri rules!

Nappade igår på Jörgen Anderssons (mannen till vänster på bilden ovan) fina erbjudande om vårvandring på Norra Sorgenfri. Jörgen är hjärnan bakom bloggen Norra Sorgenfri nu, och guidar ibland nyfikna läsare på sitt revir. Allt som allt 13 förväntansfulla själar mötte upp i hörnet Industrigatan och Östra Farmvägen för en timslång tur. Vi började med att gå tvärs över gatan och in i det kvarter där räknemaskinstillverkaren Addo huserade när det begav sig - en blandad och väldigt organiskt framväxt bebyggelsemassa väcker här mitt intresse; en tredimensionell berättelse om en industris framväxt och fall.

Via den gamla korvskinnsfabriken Tripasin letar vi oss vidare söderut längs Östra Farmvägen och passerar detta gamla färgeri och kemtvätt där man nu bygger om och till för ett särskolegymnasium - hoppas den vackra och karaktärsfulla skylten får vara kvar!

Efter drygt två års bloggande om området har Jörgen en mycket imponerande kunskap och inlevelse i området som han med liv och lust förmedlar till sina åhörare. Man blir tagen, nyfiken och road omvartannat. Frågor och kommentarer från oss turdeltagare vävs in i framförandet och det hela utvecklar sig efterhand mer och mer till ett samtal, en diskussion - en mycket stimulerande sådan!

Efter en stunds botaniserande på "Stäppen" pausar vi på Galleri högt ovanför uppför brandtrappan (byggnaden till vänster på bilden). I förgrunden syns en hembyggd skateboardanläggning, som vid vårt besök var flitigt använd. Observera även galleriets uteservering: taket där det dinglas med benen!

Här syns skateboardanläggningen i fågelperspektiv uppe från uteserveringen - Stäppens grönska och Nobelvägen i bakgrunden.

I galleriets bakre rum hittar vi finfina Kafé lilla sorg, ett mobilt fik som i avvaktan på permanenta lokaler är just mobilt och turnerande. Goda kakor av klassiskt snitt serveras till kaffet och det går även att få en soppa med bröd för den lite hungrigare. Själv tar jag en chokladboll och en hallongrotta som båda är mycket delikata.

Även den andliga spisen har man tänkt på, obskyr vinyl snurrar i ett behagligt tempo. Vibesliraren Cal Tjader var definitivt ett nytt namn för mig.

Sammanfattningsvis en både sinnlig och poetisk upplevelse - och poetisk ambitioner finns nog, det visar väl den fina skylten, om inte annat.

Galleriets nuvarande utställare heter Robert Alnestedt, en utställning som pågår till och med den 21 maj. Målningarna såg intressanta ut, men den soliga uteserveringen och bakverken lockade för stunden mera - jag hoppas jag hinner tillbaks för en grundligare titt!

Efter en god stunds fikande och småpratande avslutas vårvandringen med en runda på gamla bussgaragets kvarter och det pikanta konstaterandet att på den plats där man fordom avrättade människor bedrivs idag en betydligt med livsbejakande verksamhet - förskolan Zenith, en hyfsat positiv utveckling, skulle man kunna säga.

Still keeping it simple!

På YouTube finns nu en intervju med Ryue Nishizawa - gjord i samband med den i förra inlägget omnämnda marknadsdagen. Kolla in den!

"Keep it simple!"

Arkitekten Ryue Nishizawa från SANAA var i Malmö idag för att föreläsa på en av plåtbranschen arrangerad "marknadsdag". Moderator Mark Isitt började med att intervjua herr Nishizawa - något som utvecklade sig till en ganska underhållande språk- och kulturkrock där intervjuoffret alltmer framstod som en lätt förvirrad men mycket charmig skolpojke; inga stjärnposer; inget hokus-pokus, endast raka och okomplicerade svar på intervjuarens frågor. Allt SANAA och Nishizawa gör är ju inte fantastisk arkitektur, men i sina bästa stunder så bärs den upp av just denna enkla och självklara attityd - lite naivt men mycket poetiskt! (Återigen slår det mig hur traditionell modern japansk arkitektur ofta är - den tillfälliga karaktären, transparansen, den ickeestetiska gestaltningen - fascinerande!) Intervjuns avslutande fråga var: What's your motto? svaret var: Keep it simple!

På den övre bilden syns Ryue Nishizawa tillsammans med sin partner Kazuyo Sejima. Bilden nedan visar Hus A - ett bostadshus för en konstnär i Tokyo.

Rätt så low-tech

Som kontrast till gårdagens mycket moderna arkitekturinlägg vill jag idag tipsa om ytterligare ett intressant avsnitt i serien Banbrytande arkitektur: Sugimotos hus i Kyoto. I de för serien så typiska långsamma kameraåkningarna skildras här ett ovanligt stort men mycket traditionellt japanskt hus, ursprungligen byggt 1743. Se denna film och jämför sedan med Mediatektet i Sendai; det finns förvånansvärt stora likheter!

Här ovan syns en plan över huset inklusive trädgård och ett stort antal förrådsbyggnader. Läs mer om huset på familjen Sugimotos hemsida.

Hi-tech med liv och lust

På SVT går just nu serien Banbrytande arkitektur - mycket ambitiöst och vackert filmade dokumentärer om ett antal arkitektoniska mästerverk. Torsdagens avsnitt handlade om Mediateket i Sendai, ritat av den japanske arkitekten Toyo Ito. Byggnaden är väldigt hi-tech i sitt uttryck, men visar sig i filmen vara betydligt mjukare och mänskligare än man kunnat tro. Om du inte redan sett den, kolla in den på SVT-Play - den ligger kvar där till och med 25/4.

Toyo Ito är väl annars mest känd för dom två ganska spektakulära affärsbyggnaderna Mikimoto och TOD's (båda i Tokyo).

Bruno Mathssons glashus i Kosta

1955 ritade Bruno Mathsson dessa fem radhus i Kosta. De var avsedda som tjänstebostäder för anställda vid glasbruket. Av okänd anledning fick husen förfalla under lång tid, men är nu sedan några år restaurerade till i princip originalskick. Ett av husen är visningshus och är möblerat med möbler ritade av Bruno Mathsson. Var där i lördags för att ta en titt, men tyvärr var guiden ledig... så jag kom aldrig in i huset... Men det var ändå en fin upplevelse att se denna bedrägligt enkla arkitektur och jag kommer snart att åka tillbaks för att få uppleva även insidan! (Ytterligare info om visningar finns på Kosta glascenters hemsida.)

Äntligen händer det något med Stortorget!

Torg och andra offentliga platser finns det inte så gott om i Tokyo - det gör det däremot i Malmö. Gustav Adolfs torg, Lilla torg, Drottningtorget, Möllevångstorget, S:t Knuts torg för att bara nämna några av dom finaste. Stortorget däremot har sedan länge varit ett sorgebarn; nästa halva ytan upptas av en trist parkering och resten känns mest som en stenöken. Men nu skall det bli ändring: en arkitekttävling har hållits och idag presenterades det vinnande förslaget som utförts av Land Arkitektur AB, Urban Design, Marjamaa Arkitekter och Node Ljusdesign. Förslaget presenteras på Sydsvenskans hemsida och har redan fått 75 kommentarer!  

Självklart är det minst sagt blandad nivå på kommentarerna, men det är intressant att läsa dom. Bland annat framstår vikten av en god presentation för att göra arkitektur begriplig; det vinnande teamet har valt att göra en ganska sober och färglös presentation vilket gör att det är lätt att missa de kvaliteter som faktiskt finns i förslaget. Det finns också ett antal konstruktiva idéer i kommentarerna. Intressantast av dessa är tanken att man skulle uppföra en byggnad på torget. Och detta tål att tänkas på! Stortorget är ett väldigt stort torg, vilket är väldigt fint på många sätt, men också gör det svårt att fylla det med det liv som idag saknas där. Vad gäller det vinnande förslaget så känner jag spontant att jag skulle vilja göra en ganska banal men effektfull komplettering: lägg till en rad plataner även på torgets östra sida för att på så sätt åter sluta "trädramen" - detta skulle ge mer grönska, tydligare rumsligheter och mänskligare skala.

Så här ser Stortorget ut idag - det kan bara bli bättre!

Klein Dytham Architecture möter Acrylic

Läser i The Japan Times om framgångsrika arkitektkontoret Klein Dytham i Tokyo. På Gallery Ma i Roppongidistriktet pågår just nu en retrospektiv utställning för att fira partnerskapets 20-årsjubileum. Så här beskriver skribenten samarbetets start i Tokyo: "Within three weeks of stepping off the plane at Narita, 26-year-old Astrid Klein and 24-year-old Mark Dytham found themselves holed up in an Ikebukuro love hotel, using hastily acquired T-squares to draw up plans for a hair salon in Ginza — one of the most expensive strips of real estate in the world." Uppdraget fick dom på rekomendation från japanske arkitekten Toyo Ito, som dom sedan jobbade för i två år innan dom startade eget.

Ett av kontorets finaste och mest intressanta projekt är "Billboard Building" i Moto-Azabu. På en mycket liten tomt (ca 20 m2) ritade och uppförde man i egen regi denna byggnad år 2005. Huset innehåller en affärslokal i två våningar med minimala bakutrymmen som hyrs av smyckebutiken Acrylic. Läget är väl närmast att betrakta som en bakgata, så det var en ren slump att jag hittade stället när jag förra våren kom vandrande genom området.

Kände dock genast igen huset från någon arkitekturtidskrift jag läst och stannade en lång stund för att studera byggnaden och dess innehåll. Fick också en trevlig pratstund med "Mrs Acrylic" själv - Masako Ban. Det visade sig att hon från början tänkt bli arkitekt, men efterhand tyckt att "arkitektur är för svårt" och då slagit in på grafisk design och sedermera smyckedesign. Och detta med stor framgång - hennes alster säljs bland annat på MoMA Design Store i New York. 2007 fick hon Wallpapers "Best Design Award" för "Best Jewellery".

Sia Aoyama Building, igen...

För ett tag sen skrev jag kritiskt om detta hus - har nu av en engagerad läsare uppmärksammats på den fina interiören; och, ja, käre "Anonym", du har helt rätt, det finns jättefina rum innanför denna inte helt lyckade fasad! 

För att fortsätta på den mer kritiska banan: jag tror att Jun Aokis poetiska och subtila stil fungerar bättre i mer småskaliga projekt som till exempel Louis Vuittons butikshus i Ginza (se bilder här!)

Men visst är det ett förföriskt bygge, speciellt när det avbildas i en så här fin nattbild! 

Japansk modernism

En bit ut från centrala Tokyo ligger ett mycket fint museum: Edo-Tokyo Open Air Architectural Museum. I en stor park har man samlat diverse gamla hus från Tokyo, allt ifrån bondgårdar och loftbodar till barer och polisstationer. Åldern på byggnaderna varierar från ca 60 - 300 år, så det är stor spännvidd på arkitekturen. Det förmodligen yngsta huset ritades av Kunio Maekawa mitt under andra världskriget. Med brist på byggmaterial och stränga regler för hur stora bostadshus fick vara ritade han detta mycket behagliga hus till sig själv.

Planen är saklig, men skapar med enkla medel vackra och spännande rum. Kunio Maekawa var utbildad i Japan och jobbade under några år på trettiotalet för Le Corbusier, hans mest kända byggnad är förmodligen Bunka Kaikan (Metropolitan Festival Hall) i Uenoparken i Tokyo.