Bloggen är inte död, den bara luktar lite konstigt

Nio månader har gått sedan senaste inlägget här på bloggen. Det är en lång tid. Å andra sidan kan jag ju inte påstå att jag någonsin varit en särskilt flitig bloggare, men ändå; det känns som att någon form av resumé vore på sin plats:

I slutet av april påbörjade jag en anställning på Stadsbyggnadskontoret här i Malmö. Jag arbetar följdaktligen numera med Malmö - därav frånvaron av blogginlägg om Malmöfenomen. Givetvis pockar fortfarande Malmöskrivlusten, gäller kanske bara att hitta ett nytt sätt - en ny vinkel - att skriva på - men att skriva om konkreta, pågående arkitektur- och byggprojekt känns tyvärr svårt att förena med dagtidsjobbet. Vi får se hur det utvecklar sig - kanske det blir till att svänga av från nutidens allfarväg, in på dåtidens dammiga grusvägar?
















Vad gäller Tokyo och Japan så har inte mycket hänt på en lång, lång tid. Senaste resan dit var för ett år sedan - minnena bleknar... Men hela tiden finns det med, någonstans i bakgrunden - och ibland bubblar det upp till ytan igen. Det är kanske helt enkelt en förälskelse som nu håller på att övergå i något annat? Jag fortsätter att följa en del "Japanbloggar"och ibland studerar jag lite japanska; har lagat ganska mycket japansk mat och drömmen om att en gång prova att bo där finns fortfarande kvar. 又ね。*

* Matane = Vi ses?!

Fika, nu även i Japan

Har tidigare skrivit om den stora fascination för Sverige som finns i Japan, kanske främst svensk design och konsthantverk: Signe Persson-Melin, Marianne Westman, Ingegerd Råman, Hertha Bengtsson och Lisa Larsson, Åsa Jungnelius, Lena Bergström, Stig Lindberg med flera med flera. Även svensk livsstil i största allmänhet tycks intressera och ibland tar det sig lite märkliga uttryck, som i det här kaféet som ligger i ett underjordiskt köpcentrum i Osaka: Nördkaffe. Bara namnet i sig gör ju att det börjar rycka lite i skrattmusklerna... Går man sedan lite närmre upptäcker man att detta är ett tämligen ambitiöst försök att bygga upp ett litet mini-Sverige djupt här nere i underjorden: skandinaviskt blont, mycket växter och en hel del IKEA-möbler och lampor. Kronan på verket är den vägghängda TV:n som visar bastubadande svenskar som givetvis sitter i en faluröd liten stuga och så småningom slänger sig i en äktsvensk liten insjö - observera mannen i fåtöljen som tycktes helt uppslukad av skådespelet.

På en vägg finns ovanstående programförklaring, som kanske säger mer om Japan och japaner än om Sverige och svenskar. Tack och lov tycks det som att kaféets namn närmast är att betrakta som ett olycksfall i arbetet - på japanska skrivs det som ノードカフェ, det vill säga Nordkaffe. Se intressant blogginlägg om detta här.

Behagligt liv i Nakameguro

Reste i slutet av maj till Tokyo igen. Bodde på ett enkelt men trevligt litet hotell i Nakameguro som ligger i sydväst, inte långt ifrån Shibuya. Genom området går livliga huvudgatan Yamate dori med massor av trevliga restauranger.

Parallellt med Yamate Dori, endast ett kvarter bort, rinner floden Meguro gawa kantad av körsbärsträd. Här är fridfullt och träden kastar en behaglig skugga.

Längs floden ligger bostäder, butiker och restauranger.

Vy in på en liten bakgård.

Japan är känt för att vara ett säkert land, men här vid floden hittar vi faktiskt skyltar som varnar för väskryckare - ひったくり(hittakuri).

Fridfullt, som sagt...

Entré till en restaurang nere vid floden.

Vy från floden upp mot Yamate dori.

Ett ovanligt färgstarkt hus för att vara i Japan, där annars känslan är att 99% av alla hus är vita, beige, bruna eller svarta...

Yamate dori vid Nakameguro tunnelbanestation.

Först en drink och sen kanske en liten tatuering?

Ekologisk mat är stort även i Tokyo; den här restaurangen, Mother Esta, ligger vid Meguro gawa och serverar mat som är en blandning av japanskt och västerländskt - här åt vi en mycket god lördagslunch i lugn och avslappnad miljö.

Utsikten från vårt hotellrum - där nere på hörnet ligger en mycket trevlig och god hamburgerrestaurang, Golden Brown.

Visa MALMÖ - TOKYO T.O.R. på en större karta

テニスコーツ - Tenniscoats på Far i hatten

"Gitarr, sång, melodica och en massa andra instrument och småplock ingår - men om något står ut så är det känslan för det spontana, det improviserade, det sköra. Den fantastiska känslan av att musiken händer här och nu, det lekfulla - och kanske framförallt just det, allt är lek. Även vuxna leker. Du har rätt att leka med." Så beskrivs japanska duon Tenniscoats av arrangören till den konsert som bandet gör nu på måndag (10/10) här i Malmö. Lokalen är Far i hatten, Folkets Park. Gruppen, som består av Saya och Takashi Ueno, är i Sverige för att spela in en skiva för Häpna, skivbolaget som bland annat ger ut Anna Järvinen. Provlyssna på Spotify eller titta på fina videon nedan - en "take away show" filmad invid Yamanotelinjens järnvägsspår i Ebisu, Tokyo.

Mah Nà Mah Nà!

Världen är förunderlig ändå. Läser i gårdagens Sydsvenskan om den svenska kortfilmen Tune for Two som just nu har stora framgångar världen över på både filmfestivaler och internet. I filmen förekommer den italienska låten Mah Nà Mah Nà, för de flesta mest känd i Mupparnas version. Blir sugen på att höra låten (ett kärt minne från barndomen!) och söker efter den på Spotify. Hittar originalversionen av Piero Umiliani från 1968, lyssnar och fascineras av det faktum att albumtiteln är Svezia - inferno e paradiso (Sverige - himmel och helvete)... Vad är nu detta!? Efter lite googlande visar det sig att albumet är filmmusik från filmen med samma namn, en delvis fejkad dukumentär om Sverige med avsikten att skandalisera och exploatera det moderna svenska samhället. Så här skriver Fredrik Strage i en artikel på dn.se:

"Luigi Scatini avskydde inte nödvändigtvis Sverige, men genom att hävda att socialism, sexualupplysning och kvinnlig frigörelse var styggelser kunde man få massor av lättklädda scener att passera den italienska filmcensuren utan klipp. De nakenbadande blondinerna skulle inte behaga den italienska publiken utan fungera som avskräckande exempel. Sällan har en mer negativ berättarröst hörts i en dokumentär. Redan i inledningen – över vackra flygbilder av Stockholm – förklaras att de svenska barnen är friska men övergivna, kvinnorna frigjorda men olyckliga och pensionärerna ensamma. En glad seniorgympa kommenteras med ett lakoniskt: 'Något ska man ju göra i väntan på döden.'" Härliga tider det måste varit, slutet av 60-talet - så mycket frigörelse på så kort tid!

Börjar också så sakterliga inse hur mycket den tiden påverkat omvärldens bild av Sverige; kommer att tänka på en kommentar jag fick på en bar i Tokyo för två år sedan: "Ah, you're from Sweden - free sex!" Mannen som uttalade den var en japansk man i 50-årsåldern som satt med sin fru vid bordet bredvid mig och min flickvän. "Free sex" tänkte jag, vad menar han? Gratis sex?! Senare förklarade min flickvän att hon ofta fått höra denna fördom som innebär ungefär att i Sverige har alla sex med alla, när som helst och hur som helst utan några som helst hämningar och hänsynstaganden till eventuella fruar, män, flickvänner eller pojkvänner... djup suck! Till saken hör ju också att man i Japan förmodligen är betydligt mer frigjorda än vad vi är på det området! (enligt min begränsade erfarenhet - kanske även det bara en fördom!). På något sätt känns det alltså nästan symboliskt att Piero Umilianis trallvänliga låt från denna film nu återvänder till Sverige! Som en självklar avslutning på detta inlägg följer nu Mah Nà, Mah Nà i tre versioner. Först originalet från Svezia - inferno e paradiso, där den ackompanjerar en tämligen oskyldig bastuscen, sedan följer Mupparnas version och sist Tune for Two.

Japansk ångest

Norwegian wood är en film av Tran Anh Hung baserad på boken med samma namn av den japanske författaren Haruki Murakami. Det är också en sång av The Beatles; börja med att skrolla ner en bit och klicka på play.

Jag skall inte ge mig in på att försöka recensera filmen, endast rekommendera - dock kan jag avslöja att starka teman i filmen är ångest, sorg och kärlek. Den är långsam och mycket vackert filmad, dessutom, som en extra clou, dyker Haruomi Hosono och Yukihiro Takahashi från Yellow Magic Orchestra upp i charmiga biroller.

Det har varit mycket japansk ångest denna veckan - jordbävning, tsunami, kärnkraftskatastrof - ruggigt, chockerande och sorgligt. Om du vill hjälpa till kan du ge ett bidrag till japanska Röda Korset.

Still keeping it simple!

På YouTube finns nu en intervju med Ryue Nishizawa - gjord i samband med den i förra inlägget omnämnda marknadsdagen. Kolla in den!

"Keep it simple!"

Arkitekten Ryue Nishizawa från SANAA var i Malmö idag för att föreläsa på en av plåtbranschen arrangerad "marknadsdag". Moderator Mark Isitt började med att intervjua herr Nishizawa - något som utvecklade sig till en ganska underhållande språk- och kulturkrock där intervjuoffret alltmer framstod som en lätt förvirrad men mycket charmig skolpojke; inga stjärnposer; inget hokus-pokus, endast raka och okomplicerade svar på intervjuarens frågor. Allt SANAA och Nishizawa gör är ju inte fantastisk arkitektur, men i sina bästa stunder så bärs den upp av just denna enkla och självklara attityd - lite naivt men mycket poetiskt! (Återigen slår det mig hur traditionell modern japansk arkitektur ofta är - den tillfälliga karaktären, transparansen, den ickeestetiska gestaltningen - fascinerande!) Intervjuns avslutande fråga var: What's your motto? svaret var: Keep it simple!

På den övre bilden syns Ryue Nishizawa tillsammans med sin partner Kazuyo Sejima. Bilden nedan visar Hus A - ett bostadshus för en konstnär i Tokyo.

Rätt så low-tech

Som kontrast till gårdagens mycket moderna arkitekturinlägg vill jag idag tipsa om ytterligare ett intressant avsnitt i serien Banbrytande arkitektur: Sugimotos hus i Kyoto. I de för serien så typiska långsamma kameraåkningarna skildras här ett ovanligt stort men mycket traditionellt japanskt hus, ursprungligen byggt 1743. Se denna film och jämför sedan med Mediatektet i Sendai; det finns förvånansvärt stora likheter!

Här ovan syns en plan över huset inklusive trädgård och ett stort antal förrådsbyggnader. Läs mer om huset på familjen Sugimotos hemsida.

Hi-tech med liv och lust

På SVT går just nu serien Banbrytande arkitektur - mycket ambitiöst och vackert filmade dokumentärer om ett antal arkitektoniska mästerverk. Torsdagens avsnitt handlade om Mediateket i Sendai, ritat av den japanske arkitekten Toyo Ito. Byggnaden är väldigt hi-tech i sitt uttryck, men visar sig i filmen vara betydligt mjukare och mänskligare än man kunnat tro. Om du inte redan sett den, kolla in den på SVT-Play - den ligger kvar där till och med 25/4.

Toyo Ito är väl annars mest känd för dom två ganska spektakulära affärsbyggnaderna Mikimoto och TOD's (båda i Tokyo).

Gratis resa till Tokyo! ;-)

Måste bara tipsa om en finfin låt: Destination Tokyo med Nisennenmondai - slut ögonen, luta dig tillbaks och följ med på en låååååååååång resa! (Läs mer om Nisennenmondai i ett tidigare inlägg på denna blogg - här.)

Kore wa ramen western da!*

Ligger hemma i soffan med en dunderförkylning så det blir mycket tv och film. Igår fortsatte jag på temat ramen och tittade på Tampopo, en smått surrealistisk komedi av Juzo Itami från 1985. På affischen står det: "Detta är en ramenwestern!" (jfr spaghettiwestern...) men jag kommer snarare att tänka på Fellini och Buñuel - filmen är episodisk, bullrig, absurd, varm och, som sagt, surrealistisk. Ramhandlingen utgörs av en änka med ramenrestaurang som får hjälp att bli en bättre kock av bister lastbilschaufför. Kring denna vävs en oförutsägbar helhet med diverse biepisoder som alla har ett gemensamt tema, mat (och vad man kan göra med mat...).

Det är hela tiden fantastiskt underhållande, och dessutom väldigt lärorikt; förutom konsten att göra ramen får man även en demonstration av hur man gör en omuraisu (risomelett), nytt och spännande sätt att äta ostron samt en hel del kreativa matsextips! Kort sagt, se Tampopo!

The Ramen Girl

The Ramen Girl är en intressant amerikansk film som utspelar sig i Tokyo. Brittany Murphy spelar Abby som har kommit för att bo med sin pojkvän, men han är inte så entusiastisk och försvinner snabbt iväg till Osaka på obestämd tid. Ensam, förtvivlad och allmänt vilse i tillvaron dras hon till den lokala ramenrestaurangen. En kväll efter ett besök där får hon en ingivelse; hon skall bli ramenkock! Med en kombination av envishet och tjurskallighet övertalar hon den buttre krögaren (Toshiyuki Nishida) att anställa henne som lärling.

Både filmens regissör och manusförfattare, Robert Allan Ackerman och Becca Topol, har bott och arbetat i Japan - och det märks; filmen ger, trots vissa romantiserade och förenklade drag, en god bild av en västerlännings möte med Japan: språkförbistring och känslan av total alienation kombinerat med fascinationen och nyfikenheten på det helt främmande. The Ramen Girl är en charmig och rörande film som dessutom ger en inblick och en anings, anings förståelse för det japanska - betyget blir fyra nudlar av fem möjliga ;-)

(Magdalena - tack för tipset!)

PS. Skrolla ner till inlägget om Tokyo Is My Garden för fin seriesekvens med ramenätande kvinna!

Sugen på att lära dig tusentals skrivtecken?

För att skriva japanska används tre olika skriftspråk: Kanji, Hiragana och Katakana. Att lära sig Hiragana och Katakana är ganska överkomligt - bara ca 50 tecken vardera. Kanji däremot är betydligt värre, hur många det finns vet jag inte exakt, men en högutbildad japan behärskar uppemot 5000, följdaktligen har jag hittills inte funderat så där väldigt allvarligt på att verkligen lära mig Kanji... Men efter att ha läst seriealbumet Tokyo Is My Garden (som jag skrev om igår) börjar jag känna mig mera sugen. Huvudpersonen David nämner nämligen en fantastisk bok som hjälpt honom att lära sig (och dessutom komma ihåg!) 3500 tecken på bara några år! (Som jämförelse: japanska skolbarn lär sig 1945 tecken under sina första 12 år i skolan.) Jag blev nyfiken och började leta på nätet efter boken. Remembering the Kanji heter den och är skriven av James W. Heisig. Inlärningsmetoden bygger på att man skall skapa sig en liten historia till varje tecken (se exemplet ovan). Dessutom förenklar Heisig inlärningen genom att bara ange en betydelse för varje tecken (oftast finns det flera). Än mer udda är att han helt hoppar över frågan om uttal! Tanken är att man skall lära sig uttalet först efter att man lärt sig skriva och läsa! Än så länge har jag bara skumläst lite, men det verkar ju rimligt på något vis - skall man lära sig något komplicerat måste man först förenkla och sortera. Vi får väl se hur det går för mig, men nu känns tanken på att lära sig tusentals Kanji plötsligt både kul och spännande (och inte bara tröttsam och omöjlig...)! Läs mer om Remembering the Kanji här - där du även kan ladda ner ett utdrag ur boken.

Tokyo Is My Garden

Frédéric Boilet är en fransk serietecknare som bor och arbetar i Tokyo. Hans serier är delvis självbiografiska och skildrar oftast livet som västerlänning i Japan - mötet med kulturen, språket, maten och människorna. En guldgruva för alla som verkligen vill lära känna Japan! Tokyo Is My Garden (med Benoît Peeters som medförfattare) kom ut 1997 och handlar om David Martin, en ung fransman som kommit till Tokyo som agent för en fransk konjakstillverkare. Försäljningen går dåligt och för att överleva har en ett andra jobb på Tsukij, den stora fiskmarknaden. I bokens början ser det mörkt ut för David. Han blir utslängd av sin flickvän och hans chef vill plötsligt komma på besök för "utvärdering" av lanseringsförsöket. David är rädd att förlora sitt jobb och därmed även sitt visa och därför bli tvungen att lämna Japan. Samtidigt träffar han Kimie och blir förälskad - pendlande mellan lycka och förtvivlan guidar David sin chef genom Tokyo... Boilet tecknar i en realistisk stil som är mycket attraktiv och handlingen är både spännande och intressant. Boken förhöjs dessutom ytterligare genom det japanska skriftspråkets konstanta närvaro - boken är tvåspråkig! Davids passion för kalligrafi och att lära sig skriva japanska spelar en viktig och fascinerande biroll. Så, gillar du serier - läs denna bok! Är du dessutom intresserad av Japan och att lära dig japanska - läs den om och om igen!

Finstämt men med rätt mycket ångest...

Det är ju inte så ofta det visas japansk film på bio i Sverige, men just nu går det fina familjedramat Still walking (varför har man valt en engelsk titel?) av Hirokazu Kore-eda.

En het sommardag samlas en familj för att högtidlighålla äldste sonens dödsdag. Mycket är outtalat, och inte mycket blir sagt. Och det som faktiskt verkligen sägs har oftast sin egentliga mening dold mellan raderna. Mest talas det nog om maten som tillreds och äts - hmm, någon som käner igen sig från sin egen familj kanske...?

Se den för det fina spelet och den unika inblicken i japanskt familjeliv! Läs DN:s rescension här, och SVD:s här.

Tempura som den skall vara!

På Ten-ichi i Ginza serveras Tokyos bästa tempura. Du sitter vid en bardisk och kocken lägger upp lagom stora munsbitar direkt ifrån den heta frityroljan - för det är ju mycket det som gör tempura: den skall vara ordentligt varm och frasig, med ett lagom tjockt lager tempurasmet... Mmmums! Ten-ichi är ett legendariskt ställe som funnits i över 70 år och serverat mängder med celebriteter - Bill Clinton med flera.

Fett ös på Hornstull Strand

Igår kväll spelade japanska instrumentalgruppen Nisennenmondai på Hornstull Strand i Stockholm - det var en fantastisk upplevelse! Med ganska små medel bygger dom sakta upp ett helt sanslöst sväng - repetitivt, monotont, men hela tiden små förskjutningar i tempo och melodi som håller intresset uppe. Långa, långa låtar som så smått sätter publiken i trans. Rekommenderas!

Så här presenterar dom sig själva på sin hemsida: "We are 3 piece girls band from Tokyo Japan since 1999. Nisennenmondai means "computer bug problem of 2000 year". "Bijin records" are self label since 2006. "Bijin" means beautiful man and woman." Läs om konserten även på bloggen Sondera.

Ett litet paradis, helt enkelt

Hakone är en naturskönt belägen liten bergssjö på bekvämt utflyktsavstånd från Tokyo. Bakom denna bedrägligt enkla fasad döljer sig ett litet pensionat vid namn Kinnotake, beläget i den lilla staden Hakone-Yumoto. Tag in här och bli grymt bortskämd: egen terass inklusive onsen; underskön utsikt över grönskande berg; delikat mat serveras på ditt rum (middag ingår).

Terassen med behagligt hett onsenbad i trä (utomhusdusch finns även). Bara detta gör ju stället värt pengarna! sällan har jag njutit så av ett bad! (det blev ganska många, kan jag avslöja...)

Efter det första badet dukades middagen upp i rummets lilla "matsalsdel" - en väldigt speciell känsla att sitta i sitt eget rum och bli serverad rätt efter rätt precis som på den bästa restaurang!

Första omgången bestod av tempura på svamp, lite sashimi, en bit krämig tofu samt ett litet glas fruktsake... mmm!

Vy från matsalsdelen genom sovrumsdelen ut över terassen och bergen i bakgrunden. Vi stannade bara en natt här, men det kändes som att man skulle kunnat stanna för evigt... Alltså: Saikou desu! (≈ créme de la créme!)