Gratis resa till Tokyo! ;-)

Måste bara tipsa om en finfin låt: Destination Tokyo med Nisennenmondai - slut ögonen, luta dig tillbaks och följ med på en låååååååååång resa! (Läs mer om Nisennenmondai i ett tidigare inlägg på denna blogg - här.)

K som i krigszon? Nej...

Tillsammans bloggarkollegan Jörgen Andersson begav jag mig i söndags till Norra Sorgenfri. Tre av områdets konstinstitutioner har slagit sig samman i något man kallar KZON - Kulturzon Norra Sorgenfri - för att synliggöra konsten och konstnärerna - och hade öppet hus. Vi började på Cirkulationscentralen där danska konstnären Lise Nørholm ställde ut; mycket ord; mycket fragmentariskt.

En uttråkad och pratsam gallerivakt dök upp och pratade av sig en stund. Plötsligt började vi se konst överallt, eller var det bara en enkel undran mån tro?

Jörgen är på hemmaplan här - han har en blogg som är helt dedikerad till Norra Sorgenfri - dess historia, nutiden och framtiden. Så på vägen till nästa anhalt måste vi så klart kolla in om det kommit nån ny grafitti på det ensamma huset vid Industrigatan. Notera den snygga matchningen mellan cykeln och det orangea i målningen!

På Addo tittar vi först på en utställning med målningar av Jon Åkerlind och skulpturer av Torsten Hylander innan vi ger oss ut på upptäcksfärd i ateljéerna.

Mest intressant blir det när vi vågar oss ner i källaren till Etikett - en konstnärsdriven bunker med ateljéer och utställningsrum där tanken är att konst skall mötas med dramatik. Invigningsevenemanget hölls i januari i år under rubriken Oral afton. Ett av konstverken som visades då var Hanna Sjöstrands Ett socialt monument.

Verket står fortfarande kvar, ensamt i ett dunkelt rum upplyst endast av enkel ljusglob, den draperade plasten blänker vackert i mörkret och helhetsintrycket är en sorts humoristisk och lätt provocerande skönhet.

Avslutningsvis en påminnelse om vad som försiggick på Addo förr i världen - tillverkning av räknemaskiner. För annan vinkel av denna apparat och även denna dag, kolla in Norra Sorgenfri Nu.

Med melodica kan det inte gå fel!

Londonkillen Alex M gör musik under namnet Alexander's Festival Hall; lite i skymundan har han sedan 2004 huvudsakligen via MySpace prånglat ut ett knippe fin-fina poppärlor. Mestadels ganska stillsamma saker där han kombinerar akustiska instrument som gitarr, cello, ståbas och melodica med sprakande men diskret electronica. Tidigare ingick han i likledes utsökta poptrion Baxendale som hade en klubbhit med låten I Built This City. På skivfronten har det hittills varit magert för AFH - hittills endast några låtar på diverse samlingsskivor. Men på hemsidan kan man lyssna på några demosar, bland annat nya låten Upturned, som Alex beskriver såhär: There was a point, marked clearly in one of my notebooks early on, where this song was going to be called “cover her upturned face in burning kisses – part III” … but saner and wiser heads prevailed. The story is still a story though – kind of a fairytale… inspired part by Murakami and part by Wodehouse.

Alexander's Festival Hall; lika delar hopp och underhållning för hopplösa romantiker - vad skulle kunna passa bättre en dag som denna när Malmö -Tokyo T.O.R. med stolthet firar sitt ettårsjubileum?

Kore wa ramen western da!*

Ligger hemma i soffan med en dunderförkylning så det blir mycket tv och film. Igår fortsatte jag på temat ramen och tittade på Tampopo, en smått surrealistisk komedi av Juzo Itami från 1985. På affischen står det: "Detta är en ramenwestern!" (jfr spaghettiwestern...) men jag kommer snarare att tänka på Fellini och Buñuel - filmen är episodisk, bullrig, absurd, varm och, som sagt, surrealistisk. Ramhandlingen utgörs av en änka med ramenrestaurang som får hjälp att bli en bättre kock av bister lastbilschaufför. Kring denna vävs en oförutsägbar helhet med diverse biepisoder som alla har ett gemensamt tema, mat (och vad man kan göra med mat...).

Det är hela tiden fantastiskt underhållande, och dessutom väldigt lärorikt; förutom konsten att göra ramen får man även en demonstration av hur man gör en omuraisu (risomelett), nytt och spännande sätt att äta ostron samt en hel del kreativa matsextips! Kort sagt, se Tampopo!

The Ramen Girl

The Ramen Girl är en intressant amerikansk film som utspelar sig i Tokyo. Brittany Murphy spelar Abby som har kommit för att bo med sin pojkvän, men han är inte så entusiastisk och försvinner snabbt iväg till Osaka på obestämd tid. Ensam, förtvivlad och allmänt vilse i tillvaron dras hon till den lokala ramenrestaurangen. En kväll efter ett besök där får hon en ingivelse; hon skall bli ramenkock! Med en kombination av envishet och tjurskallighet övertalar hon den buttre krögaren (Toshiyuki Nishida) att anställa henne som lärling.

Både filmens regissör och manusförfattare, Robert Allan Ackerman och Becca Topol, har bott och arbetat i Japan - och det märks; filmen ger, trots vissa romantiserade och förenklade drag, en god bild av en västerlännings möte med Japan: språkförbistring och känslan av total alienation kombinerat med fascinationen och nyfikenheten på det helt främmande. The Ramen Girl är en charmig och rörande film som dessutom ger en inblick och en anings, anings förståelse för det japanska - betyget blir fyra nudlar av fem möjliga ;-)

(Magdalena - tack för tipset!)

PS. Skrolla ner till inlägget om Tokyo Is My Garden för fin seriesekvens med ramenätande kvinna!

Skriet (från vildmarken?)

Musiken är för mig alltid viktig, speciellt i svåra stunder. Idag lyser Skriet upp min tillvaro, med musik som är både vacker, ful och vemodig; oroande och smekande i samma andetag. I en artikel i tidningen Groove säger bandets sångare Isak Sundström såhär: - Jag borde säga något vackert om kärleken, suckar Isak, men faktum är ju att den kan kännas som ett jävla piskrapp. Känslan av kärlek kan vara ganska så nära det där kväljande skriet.

Sugen på att lära dig tusentals skrivtecken?

För att skriva japanska används tre olika skriftspråk: Kanji, Hiragana och Katakana. Att lära sig Hiragana och Katakana är ganska överkomligt - bara ca 50 tecken vardera. Kanji däremot är betydligt värre, hur många det finns vet jag inte exakt, men en högutbildad japan behärskar uppemot 5000, följdaktligen har jag hittills inte funderat så där väldigt allvarligt på att verkligen lära mig Kanji... Men efter att ha läst seriealbumet Tokyo Is My Garden (som jag skrev om igår) börjar jag känna mig mera sugen. Huvudpersonen David nämner nämligen en fantastisk bok som hjälpt honom att lära sig (och dessutom komma ihåg!) 3500 tecken på bara några år! (Som jämförelse: japanska skolbarn lär sig 1945 tecken under sina första 12 år i skolan.) Jag blev nyfiken och började leta på nätet efter boken. Remembering the Kanji heter den och är skriven av James W. Heisig. Inlärningsmetoden bygger på att man skall skapa sig en liten historia till varje tecken (se exemplet ovan). Dessutom förenklar Heisig inlärningen genom att bara ange en betydelse för varje tecken (oftast finns det flera). Än mer udda är att han helt hoppar över frågan om uttal! Tanken är att man skall lära sig uttalet först efter att man lärt sig skriva och läsa! Än så länge har jag bara skumläst lite, men det verkar ju rimligt på något vis - skall man lära sig något komplicerat måste man först förenkla och sortera. Vi får väl se hur det går för mig, men nu känns tanken på att lära sig tusentals Kanji plötsligt både kul och spännande (och inte bara tröttsam och omöjlig...)! Läs mer om Remembering the Kanji här - där du även kan ladda ner ett utdrag ur boken.

Tokyo Is My Garden

Frédéric Boilet är en fransk serietecknare som bor och arbetar i Tokyo. Hans serier är delvis självbiografiska och skildrar oftast livet som västerlänning i Japan - mötet med kulturen, språket, maten och människorna. En guldgruva för alla som verkligen vill lära känna Japan! Tokyo Is My Garden (med Benoît Peeters som medförfattare) kom ut 1997 och handlar om David Martin, en ung fransman som kommit till Tokyo som agent för en fransk konjakstillverkare. Försäljningen går dåligt och för att överleva har en ett andra jobb på Tsukij, den stora fiskmarknaden. I bokens början ser det mörkt ut för David. Han blir utslängd av sin flickvän och hans chef vill plötsligt komma på besök för "utvärdering" av lanseringsförsöket. David är rädd att förlora sitt jobb och därmed även sitt visa och därför bli tvungen att lämna Japan. Samtidigt träffar han Kimie och blir förälskad - pendlande mellan lycka och förtvivlan guidar David sin chef genom Tokyo... Boilet tecknar i en realistisk stil som är mycket attraktiv och handlingen är både spännande och intressant. Boken förhöjs dessutom ytterligare genom det japanska skriftspråkets konstanta närvaro - boken är tvåspråkig! Davids passion för kalligrafi och att lära sig skriva japanska spelar en viktig och fascinerande biroll. Så, gillar du serier - läs denna bok! Är du dessutom intresserad av Japan och att lära dig japanska - läs den om och om igen!

Finstämt men med rätt mycket ångest...

Det är ju inte så ofta det visas japansk film på bio i Sverige, men just nu går det fina familjedramat Still walking (varför har man valt en engelsk titel?) av Hirokazu Kore-eda.

En het sommardag samlas en familj för att högtidlighålla äldste sonens dödsdag. Mycket är outtalat, och inte mycket blir sagt. Och det som faktiskt verkligen sägs har oftast sin egentliga mening dold mellan raderna. Mest talas det nog om maten som tillreds och äts - hmm, någon som käner igen sig från sin egen familj kanske...?

Se den för det fina spelet och den unika inblicken i japanskt familjeliv! Läs DN:s rescension här, och SVD:s här.

Tempura som den skall vara!

På Ten-ichi i Ginza serveras Tokyos bästa tempura. Du sitter vid en bardisk och kocken lägger upp lagom stora munsbitar direkt ifrån den heta frityroljan - för det är ju mycket det som gör tempura: den skall vara ordentligt varm och frasig, med ett lagom tjockt lager tempurasmet... Mmmums! Ten-ichi är ett legendariskt ställe som funnits i över 70 år och serverat mängder med celebriteter - Bill Clinton med flera.

Fett ös på Hornstull Strand

Igår kväll spelade japanska instrumentalgruppen Nisennenmondai på Hornstull Strand i Stockholm - det var en fantastisk upplevelse! Med ganska små medel bygger dom sakta upp ett helt sanslöst sväng - repetitivt, monotont, men hela tiden små förskjutningar i tempo och melodi som håller intresset uppe. Långa, långa låtar som så smått sätter publiken i trans. Rekommenderas!

Så här presenterar dom sig själva på sin hemsida: "We are 3 piece girls band from Tokyo Japan since 1999. Nisennenmondai means "computer bug problem of 2000 year". "Bijin records" are self label since 2006. "Bijin" means beautiful man and woman." Läs om konserten även på bloggen Sondera.

Ett litet paradis, helt enkelt

Hakone är en naturskönt belägen liten bergssjö på bekvämt utflyktsavstånd från Tokyo. Bakom denna bedrägligt enkla fasad döljer sig ett litet pensionat vid namn Kinnotake, beläget i den lilla staden Hakone-Yumoto. Tag in här och bli grymt bortskämd: egen terass inklusive onsen; underskön utsikt över grönskande berg; delikat mat serveras på ditt rum (middag ingår).

Terassen med behagligt hett onsenbad i trä (utomhusdusch finns även). Bara detta gör ju stället värt pengarna! sällan har jag njutit så av ett bad! (det blev ganska många, kan jag avslöja...)

Efter det första badet dukades middagen upp i rummets lilla "matsalsdel" - en väldigt speciell känsla att sitta i sitt eget rum och bli serverad rätt efter rätt precis som på den bästa restaurang!

Första omgången bestod av tempura på svamp, lite sashimi, en bit krämig tofu samt ett litet glas fruktsake... mmm!

Vy från matsalsdelen genom sovrumsdelen ut över terassen och bergen i bakgrunden. Vi stannade bara en natt här, men det kändes som att man skulle kunnat stanna för evigt... Alltså: Saikou desu! (≈ créme de la créme!)

Det bästa av det bästa!

Idag är det tre månader och tjugofem dagar sen jag lämnade Japan - det känns onekligen avlägset... Men en fördel med avstånd - både i tid och rum - är ju också just distansen! Det är ju inte bara saknad som infinner sig, utan även en klarare bild av vad jag faktiskt upplevt. Därför påbörjar jag idag en serie återblickar på det bästa av det bästa från mina Japanresor - eller som man säger på japanska: saikou desu! (uttal: ungefär sajkå dess!) Välkommen att botanisera!

Om du längtar till Japan...

... och gillar skojig och innovativ reklam, kolla då in Uniqlos prisbelönta reklamkampanj för sina jackor; jag garanterar, du har aldrig sett så många jackor någonsin! eller japaner...

Tips hittat på Maria Ahlgrens fina Tokyoblogg: From Tokyo with love

Bottenlös brunn

Kanske det blir lättare att hålla kontakt nu... (det är långt till Japan, suck!) Läs mer i Sydsvenskan.